En perfekt kandidat

Nog hade man velat vara en fluga på väggen när miljöpartisterna kom på att Alice Bah Kuhnke borde bli kulturminister. Särskilt som flugor på väggen borde ha bättre överlevnadschans bland det ekologiska samhällets förtrupper. Men nu är det ögonblicket lagt till historiens övriga genidrag och varje rekonstruktion måste bli en gissning.

Låt mig göra ett försök.

Det var inte så att Miljöpartiet satt på en fulladdad arsenal av kulturpolitiska program, i behov av omedelbar explosion. Som Jasenko Selimovic påpekat, finns visserligen en arbetsgrupp för att ”utveckla partiets kulturpolitik”. Men den bildades den 13 september 2014. Nej, både viljan att ta hand om kulturministerposten och valet av person att göra det, måste ha haft andra grunder.

Jag kan som sagt bara gissa, men en viss gissning ligger nära till hands. Nämligen att det spelade roll att många av de valkretsar där Miljöpartiet är som störst också har en överrepresentation av kulturarbetare (som de envisas med att kalla sig) och journalister. Det vill säga de två grupper som i första hand berörs av en kulturminister och dennas eventuella politik.

Jag ska inte trötta er med en tafflig påhittad dialog, men jag tror att samtalet överskuggades av denna kunskap. Att skälet till att Miljöpartiet ansåg sig äga kulturministerposten, var ungefär detsamma som skälet till att Centern alltid får posten som jordbruksminister i en borgerlig regering, bara än mer renodlat. Centern har trots allt en jordbrukspolitik.

Miljöpartiet trodde helt enkelt att det skulle tillsätta en anförare för de egna kulturella och journalistiska kärntrupperna. Tänker man så är det lätt att begripa varför valet föll på Bah Kuhnke.

De kunde förstås ha letat reda på en författare, men få läser längre. De kunde kanske ha fått fram en filmregissör, men kan man vara riktigt säker på Roy Andersson eller Josef Fares? Och förresten har de fullt upp med sitt. De kunde ha grävt fram en journalist, för partiets erfarenheter har varit goda av Isabella Lövin. Men journalister som går över till politiken lockar ofta andra journalister att jävlas med förrädaren. Dessutom skulle det få kulturjepparna att känna sig trampade på tårna, som alltid.

Någonstans där blir Bah Kuhnke en snilleblixt.

Att ha varit programledare räknas numera som ett kulturarbete, särskilt om tittarna var barn. Att ha varit med och lett en partiledarutfrågning på en av de större tv-kanalerna, räknas som att vara journalist. Att ha basat för rättvisemärkt ger trovärdighet i godhetsbranschen och att ha varit generaldirektör för gamla Ungdomsstyrelsen, om än bara i ett år, lite administrativ tyngd. Den som antyder att sammanräkningen av Bah Kuhnkes ministermeriter dessutom inkluderade hennes man, blir förstås anklagad för kvinnoförakt, men likväl: Johannes Bah Kuhnke spelade huvudrollen i Ruben Östlunds Turist, Cannes-prisad och årets genusrulle på Södermalm. Han uppträder dessutom i musikaler och har varit med i Melodifestivalen, så där har vi både bögar och bond­läppar inräknade.

Förstår ni nu då? Man kunde, med Miljöpartiets utgångspunkt, knappast uppfinna en bättre kandidat.

Skälet att det börjat så dåligt för den nya kulturministern är inte nödvändigtvis att hon är inkompetent. Skälet är att hon utsågs på premisser som visade sig falska. Miljöpartiets hjärntrust betraktade kulturministerposten som en förläning. De agerade därefter, i ett slags medialt anpassad feodalism. De trodde inte att det skulle spela någon roll att det politiska innehållet ännu inte fanns. De hade ingen beredskap för att deras vasaller i kultur och media skulle revoltera.

Välkommen till taburetterna.

Revolutionens barn

Ett uppmuntrande inbördeskrig rasar inom vänstern. Det började med att Aftonbladets Åsa Linderborg publicerade en stor artikel som, en aning okaraktäristiskt tassande, försöker göra upp med politiskt korrekta kommissarier. Ett par av Linderborgs radikala klasskampskompisar har nämligen trampat fel i det transsexuella och rasifierade minfältet. Linderborg befarar att revolutionen riskerar att gå i stå, på grund av internslagsmål. Hon fick genast mothugg som besannade hennes farhågor. Må striden aldrig ta slut.