En Northvolt-olycka kommer sällan ensam – gröna krediter skapar röda siffror

Dagens Arbete rapporterade på fredagskvällen om ännu en olycka på Northvolt. Den här gången har fyra personer förts till sjukhus efter att ha utsatts för giftig gas. Även om det låter cyniskt måste vi börja fråga oss varför finansiella och mänskliga olyckor har radats på varandra i Skellefteå.

Det finns förstås många faktorer som påverkar, här diskuterar jag kreditgarantierna och fördelningen av risker mellan privata företag och skattebetalare.

Gröna krediter och röda siffror

Gårdagens krönika beskrev hur “marknadsmässiga” gröna krediter i praktiken leder till privatiserade vinster och socialiserade förluster. “Marknadsmässig” offentlig finansiering är i själva verket en rostad snöboll.

Vän av grön omställning kan invända att detta är ofrånkomligt om det privata näringslivet skall involveras på allvar. Kanske behövs betydande incitament för att få med de skickligaste entreprenörerna och dra nytta av deras expertis? Är det bara med hjälp av offentliga kreditgarantier samhället kan få fart på den gröna omställningen?

Tyvärr leder en incitamentsstruktur med privatiserade vinster och socialiserade förluster bara till förluster.

En skev fördelning av kostnader, risker och nyttor kommer leda till svarta hål och omvända hockeyklubbor där små initiala förluster sedan leder till växande förluster. Orsaken är enkel: företag kommer agera vårdslöst – ingen risk är för stor när någon annan betalar.

Ett exempel: H2 Greenify

Låt oss ta ett hypotetiskt räkneexempel.

Det fiktiva bolaget H2 Greenify ska sjösättas.

En riskkapitalist lägger in tio miljarder i bolaget. Sannolikheten att bolagets värde blir 20 miljarder är 60% och risken att allt blir värt noll är 40%.

Det förväntade värdet blir därmed 12 miljarder (20*0,6 + 0*0,4 = 12), avkastningen på eget kapital är då 20%.

Samma riskkapitalist lyckas nu tillskansa sig gröna kreditgarantier som gör att han bara investerar två egna miljarder och får ett billigt lån på åtta miljarder. Om allt går åt skogen behöver riskkapitalisten inte betala tillbaka lånet.

Betänk nu situationen där satsningen blir värd 20 miljarder. Då har riskkapitalisten tiodubblat sin investering på två miljarder!

Om allting går åt pipan har riskkapitalisten bara riskerat två egna miljarder. Skattebetalarna tar notan för övriga åtta miljarder.

Kreditgarantier förvränger incitamenten

Med samma sannolikheter för framgång som ovan innebär ett förväntat värde på 12 miljarder kronor att riskkapitalisten tjänat 6 gånger pengarna.

Annorlunda uttryckt kan riskkapitalisten ta en risk som är 6 gånger större och ändå få samma förväntade utfall som innan.

Betänk exempelvis en situation där chansen för framgång bara är 10% och chansen att allt misslyckas är 90%.

En tioprocentig sannolikhet för ett resultat på 20 miljarder ger ett förväntat värde på 2 miljarder, vilket är lika mycket som riskkapitalistens egna investering.

Riskkapitalisten kan alltså tolerera väsentligt högre risker tack vare kreditgarantierna. Uppsidan blir större och nedsidan blir mindre då en mindre andel eget kapital behöver investeras.

En överförenkling

Ovanstående exempel är förstås en överförenkling. I praktiken känner vi inte till de exakta sannolikheterna eller utfallen. Exemplet visar emellertid tydligt hur det enskilda bolaget kan tolerera väsentligt högre nivåer av risk när det offentliga står för nedsidan.

Kreditgarantierna har varit utformade för att öka risktagandet då det heter att den gröna omställningen kräver handlingskraft. Det offentliga måste bära en del av riskerna och kostnaderna om det privata näringslivet skall gå i bräschen, sägs det.

Moral hazard

Må så vara. Men ett ökat risktagande innebär definitionsmässigt en större sannolikhet att någonting går galet. Och om alltför stor del av risken hamnar på det offentliga kommer företag förändra sitt agerande. Inom nationalekonomin kallas detta fenomen för “moral hazard” vilket innebär att riskmedvetenheten försvinner när det är någon annans pengar som skall allokeras.

Människors beteenden är inte statiska utan påverkas av incitamentsstrukturerna i vilka de agerar. Kreditgarantierna innebär därför i förlängningen att:

• Kompetenta riskkapitalister kommer förvandlas till inkompetenta bidragskapitalister.
• Ledare som vanligtvis gör välavvägda investeringar kommer ägna sig åt önsketänkande och politiska floskler.
• Noggrannhet och omsorg om produktens kvalité kommer bytas ut mot slarv.

När problemen sedan hopar sig kring den gröna omställningens flaggskepp bör det inte komma som en överraskning för någon.

Be careful what you wish for

Syftet med den är krönikan är inte att svartmåla Northvolt eller skylla arbetsplatsolyckor på Riksgäldens kreditgarantier. När problem hopar sig runt ett företag som varit så omhuldat  och upphöjt måste vi våga ställa frågor om huruvida detta är en slump eller ej. Annars går det inte dra lärdom från det som har hänt.

Kreditgarantier och övrig grön finansiering har utformats för att näringslivet skulle bli mer proaktivt i den gröna omställningen och våga ta mer risker. Näringslivet har gjort precis detta, men då man riskerar så lite egna medel blir resultatet vanskötsel och haverier på löpande band.

Som man sår får man skörda.

Skörden kommer nu i form av produktionsproblem, nedskrivningar, rekonstruktioner, konkurser och kommuner som skuldsatt sig upp över öronen. Tyvärr.