En norsk välsignelse i fotsid förklädnad?

Ungefär när lille Ibn Saud lekte pojklekar i trakten av Riyadh var Johan Sverdrup statsminister i Norge. Den förre blev kung över ett vidsträckt ökenområde som blev världens största oljefält som blev ett land som döptes efter kungens släkt. Johan Sverdrup fick aldrig uppleva unionsupplösningen med Sverige och aldrig bli kung. Men han kom att kallas den norska demokratins och parlamentarismens fader. Och han fick ge namn åt det område i Nordsjön där familjen Lundin tryggar det norska oljeberoendets framtid. Men hur ska Sverdrups efterföljare i Norge klara sig nu när Ibn Sauds trettonde son kung Abdullah har avlidit och lämnat över till Ibn Sauds tjugofemte son Salman om denne fortsätter att pressa oljepriset?

Det snabba svaret är givet: Dåligt. Norge drabbas av kris med sjunkande krona och arbetslöshet när oljesektorn skakar.

Ett annat svar är: Bra. Om Norge behöver något så är det en svagare valuta och en avmattning inom den sektor som är skulden till diverse obalanser i landets ekonomi, hög kostnadsnivå, boprisrally och produktivitetsbortfall på fredagar när norrmännen tenderar att ta långhelg.

Allt beror förstås på vilken tidshorisont vi talar om. Norge står inför en rad problem. Men vilket land gör inte det? Och vilket annat oljeland har så stabil demokrati och en så väl fungerande statsapparat som Norge? Att ett stabilt land drabbas av en konjunkturnedgång på grund av råvaruprisfall är möjligen en ny normalitet i en tid när andra delar av västvärlden ser sina ekonomier förvridas av en evigt bubblig centralbankskonjunktur.

Kanske kan Norge faktiskt gynnas av att oljepriset nu ligger under lönsamhetsgränsen för en rad projekt, som skiffergas i USA och borrningar i Barents hav. (Och på köpet kan uppslitande nationella och internationella strider om utvinningen i Barents hav och Arktis skjutas på fram­tiden). Utvinningen i Johan Sverdrup-fältet ligger också ett par år bort.

Om något är konstant på oljemarknaden så är det just grubblerierna över vid vilket pris det är värt att leta nya fyndigheter. Varje gång priset drar iväg kommer alternativen. Redan för ett sekel sedan diskuterades utvinning av skiffergas i USA sedan oljan visat sig vara ett viktigt vapen under första världskriget.

Mitt under det kriget sände det brittiska imperiet Jack Philby till Ibn Saud. Dels för att uppmuntra arabernas revolt mot turkarna, dels för att skydda oljefälten vid Basra som var livsviktiga för den brittiska flottan. Den resan var fröet till oljeindustrins stora jackpot. Jack Philby, som liksom sin mer beryktade son Kim hade spionutbildning, blev rådgivare åt Ibn Saud när denne med våld skulle ena Arabiska halvön. Och det var Jack Philby – efter att ha konverterat till islam – som senare övertalade den bankrutta kungen att prospektera efter olja för att hitta en lösning på de ekonomiska problemen. Det blev knappast någon huggsexa om koncessionen, Wall Street-kraschen och depressionen dämpade efterfrågan. Men sedan var det dags för nästa världskrig. Och decennier av oljehunger.

Samma år som Jack Philby dog, 1960, började det pratas om att leta efter olja i Nordsjön. Och nog fann man olja. För Norges del Ekofisk-fältet i slutet av 1960-talet.

Men det var först ett par år senare som exploateringen exploderade, och det efter explosioner i andra delar av världen: Opecs oljeblockad efter kriget mellan Israel och Egypten/Syrien 1973 chockade väst och satte fart på jakten efter fyndigheter.

Alla oljebolag ville vara med och dela på Nordsjöoljan där utvinningen kunde ske utan politiska risker. Ruschen började, precis som skiffergas-hysterin när oljan kostade över 100 dollar fatet. När oljepriset går åt andra hållet finns det stora förlorare. En norsk välsignelse i förklädnad?

Fiendens fiendes vänner

Först var talibanerna västvärld­ens vänner i striden mot Sovjet. Sedan var Saddam Hussein västvärldens vän i kriget mot Iran. Så var den väpnade motståndsrörelsen i Syrien västvärld­ens vänner mot landets regim. Vilken vän blir nästa monster för väst? Huset Saud?