En nation av stekvändare

När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring för riksdagen i förra veckan var den – som seden bjuder – rik på höga målsättningar men fattigare på konkreta åtgärder. Och två av de intressantare resultaten av förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som alltså låg till grund för deklarationen – nämndes aldrig eftersom de var icke-åtgärder: restaurangmomsen och Rut-avdraget blir kvar, trots att Socialdemokraterna hade tänkt sig en återställare av den förstnämnda och en halvering av det senare.

Vi har tidigare på denna plats (bland annat i Affärsvärlden nummer 34/2014) diskuterat hur delar av socialdemokratin och vänstern nostalgiskt tycks längta efter den tid då både jobben och välståndet skapades i och av industrin. Det senare är fortfarande till stor del sant, men inte det förra. Antalet industrijobb i Sverige har minskat i snart ett kvarts sekel och inget tyder på att trenden är på väg att brytas. Det är till tjänste- och servicesektorn som de som är arbetslösa i dag – och de som riskerar att bli det i framtiden – får ställa sitt hopp. Men på delar av vänsterflanken finns en misstro mot service, särskilt sådan som vänder sig till hushåll. Det är, enligt det synsättet, helt enkelt rejälare att bocka plåt än att flippa burgare, för att inte tala om att bona golv i andras hem.

Ställt på sin spets kan denna misstro utmynna i uppgivna resonemang av typen: ”Så i framtiden ska vi alltså försörja oss genom att klippa håret och laga mat åt varandra? Det säger sig ju självt att det inte funkar!”

Nej, Sverige kan förstås inte bli en nation av uteslutande frisörer och stekvändare. Men faktum är att det inte finns något absolut tak för hur många sådana arbetstillfällen som kan skapas – det beror på förutsättningarna. Och hårklippnings- eller hamburgerindustrierna kan faktiskt skapa mer sysselsättning än vad man vid en flyktig tanke skulle tro. Orsaken är två av nationalekonomins mest grundläggande begrepp: specialisering respektive dynamiska effekter.

Specialisering innebär att produktiviteten ökar enormt när var och en av oss koncentrerar sig på en uppgift – och sedan köper annat som behövs för uppehället – i stället för att varje individ väver sitt eget tyg, syr sina kläder, bygger sin egen bil eller, för den ­delen, skriver sitt eget affärsmagasin.

De dynamiska effekterna kan illustreras med vad hamburgerkedjan Max vd Richard Bergfors sa till Dagens Industri härom ­dagen efter regeringens besked om krogmomsen. Enligt Berglöf ska Max nu öppna 50 nya restauranger – jämfört med en tredjedel så många om momsen hade höjts.

Oavsett om det till stor del var ett pr-utspel från ett särintresse så är poängen att först måste restaurangerna byggas och inredas, vilket skapar jobb för exempelvis bygg­bolaget Peab och vitvarukoncernen Electrolux. Och när restaurangen är i drift sysselsätter den inte bara restaurangbiträdena utan även de som levererar insats­varorna, åkarna som kör dit dem och så vidare. Byggjobbarna och chaufförerna kanske sedan i sin tur låter en del av lönen gå till en burgare på Max. Ni fattar.

När konsultfirman McKinsey genomlyste Sveriges ekonomi för tiotalet år sedan konstaterade de att en av de stora styrkorna var förmågan att utveckla mycket effektiva koncept med låg servicegrad, som H&M och Ikea. Däremot fanns få motsvarande koncept med högt serviceinnehåll. Det förklarades i rapporten med att stora skattekilar gjorde det svårt för den typen av affärs­modeller att slå rot här, de blev helt enkelt för dyra för hushållen.

Det är förstås för tidigt att dra slutsatser om vilket inflytande Miljöpartiet får i den nya regeringen. En förhoppning baserad på insatsen hittills är dock att Romson, Fridolin & Co bidrar till att öka insikten hos sina nya bästa vänner om tjänstenäringarnas betydelse för jobbskapande i en postindustriell ekonomi.

Det är dags att vänstern slänger förlegade ideologiska låsningar överbord, slutar se på servicenäringar som ett problem och i stället omfamnar dem som en outnyttjad potential. Bara om det sker har den nya regeringen en chans att närma sig det ambitiösa sysselsättningsmål som förkunnades i regeringsförklaringen.