En mus av för vekt virke

Han är fel man på fel plats. Den ofarlige “grå musen”, som han kallar sig själv, leder Europas viktigaste arbete just nu. Men bara runt i cirklar.

Vårens skuldkris bland sydliga euroländer visade på stora brister på eurons budgetregler. Det största framtida hotet mot euron är om euroländerna nu inte inför stränga regler i stabilitetspakten som hindrar en upprepning av Greklandskrisen.

Herman Van Rompuy, ordföranden för Europeiska rådet (EU:s premiärministrar och presidenter), lade i mars beslag på det prestigefyllda uppdraget att leda en arbetsgrupp med EU:s finansministrar för att strama åt reglerna.

Redan i samband med skapandet av den gigantiska räddningsfonden i maj var EU-länderna ense om principerna. De bestod av bättre övervakning av både budgetar och hela makroekonomin. Givetvis måste också statistiken bli mer pålitlig, så att Greklands mångåriga fusk inte upprepas.

Helt klart stod att länder med höga statsskulder måste förmås att sänka dem. Grekland, Italien och Belgien har legat kvar på farligt höga nivåer under tio år med euron och andra länder lät sina skuldnivåer skena under finanskrisen. Skuldbergen är en tickande bomb inför nästa kris.

Nyckeln till hela reparationsarbetet är att införa fungerande straff för EU-länder som inte följer budgetreglerna i stabilitetspakten. Den nuvarande pakten är felkonstruerad på så sätt att varningslampor börjar blinka för sent och att sanktionerna är för tama i början. Sedan händer inget förrän straffet blir vansinnigt hårt: Böter på maximalt 0,5 procent av BNP per år.

Pakten led också av att Tyskland gav upp sin roll som klassens ordningsman när den egna disciplinen sladdade 2002. Alla finansministrar höll då varandra om ryggen och undvek krafttag genom en syndarnas sammansvärjning.

Lösningen är att sanktioner måste slå till nästan automatiskt. Dessutom måste EU införa en sanktionstrappa med många små steg. Man ska reagera ännu tidigare, men milt, mot länder på fel ekonomisk kurs. Sedan ska straffen gradvis skärpas om landet inte löser sina problem. Redan i våras diskuterades straff som indragna regionalstöd och jordbruksstöd från EU, samt indragen rösträtt i EU.

Efter nästan sex månader och fyra möten diskuterar Van Rompuys arbetsgrupp fortfarande dessa svåra frågor på ett principiellt plan. EU-presidenten är uppenbarligen inte kapabel att driva de tekniskt mycket komplexa frågorna framåt. Många länder duckar och inga realförhandlingar startar. Risken finns att de tuffaste kraven rinner ut i sanden när rädslan från skuldkrisen släpper.

I förra veckan ilsknade finansministrarna till på Van Rompuy efter ännu ett resultatlöst möte för arbetsgruppen. De krävde ett extramöte i slutet av september innan kommissionen lägger sina förslag.

Posten som EU:s ständige ordförande tillkom i år genom Lissabonfördraget. Belgiens oansenlige premiärminister fick jobbet när EU inte kunde enas om någon mer karismatisk. (Van Rompuys största politiska merit är att Belgien åtminstone inte sprack under hans knappa elva månader som premiärminister 2009.)

Van Rompuy kämpar för att skapa sig ett politiskt revir och arbetsgruppen är hans viktigaste uppdrag. Därför vill han att mandatet förlängs när det löper ut i oktober. Annars får finansministrarna själva fortsätta i ekofinrådet.

Det senaste halvåret visar att han inte är rätt man att långsiktigt hålla euron vid liv.

Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.