En magstark soppa

I måndags i förra veckan fick Eniros vd Johan Lindgren gå. Den officiella förklaringen var den vanliga: Lindgren hade gjort Eniro stora tjänster, men nu behövdes en ny ledning ”för att ta bolaget till tillväxt”. Inofficiellt är det dock få som tvekar om att Eniros svaga försäljningsutveckling var orsaken bakom avskedet.

Några dagar senare beklagade sig aktieanalytiker som följer Eniro för Svenska Dagbladet. De menade att Eniro har gjort om sina räkenskaper utan att riktigt berätta för aktiemarknaden hur, så att bolaget har blivit mer svåranalyserat. Utan att gå för långt in i redovisningskonstens irrgångar verkar det handla om att Eniro tidigare fördelade intäkten vid en försäljning månadsvis under ett helt år. Numera intäktsförs pengarna snabbare.

Det ska sägas att det kan finnas goda skäl bakom en sådan förändring, inte minst i ett företag som Eniro, som har en helt annan affärsmodell i dag jämfört med för några år sedan. Men bråket om redovisningen illustrerar åtminstone två saker: För det första att varje börsbolagsledning måste vinnlägga sig om att pedagogiskt förklara alla förändringar i redovisningen av ­betydelse, annars kommer den ofelbart att få äta upp det. Förr eller senare. För det and­ra att det alltid är frestande för en ledning, särskilt en som har stora förväntningar på sig, att uppvisa snabb tillväxt och att därför föra upp intäkter i resultaträkningen fortast möjligt.

Det senare illustreras ännu tydligare av Oniva Online Group, ett annat av sommarens mer omskrivna företag. Oniva är noterat på First North och sysslar, precis som Eniro, med internettjänster, om än av ett annat slag. Bolaget framlevde sina dagar i relativ anonymitet fram till den 10 juni i år då Ekobrottsmyndigheten gjorde husrannsakan på huvudkontoret och grep finans­chefen på misstankar om insiderbrott. En vecka senare fick vd:n Urban Johansson flytta på sig och den 24 juli skickade Oniva ut ett pressmeddelande som gav läsarna ytter­ligare en anledning att flämta till, vid sidan av högsommarvärmen. Där stod, bland annat:

”Styrelsen har under arbetet med delårsbokslutet för andra kvartalet 2014 upptäckt att av Bolaget antagna redovisningsprinciper inte tillämpats korrekt. (…) De systematiska felaktigheterna är relaterade till bedömningar, beräkningar och periodiseringar av intäkter, för stora intäkter har bokförts. Arbetet med att färdigställa delårsbokslutet pågår och delårsrapporten kommer att innehålla rättelse av den finansiella historiken för fjärde kvartalet 2013 och första kvartalet 2014.”

I releasen fanns inga detaljer om vad som hänt, men redan i våras påpekade Börspodden, en podcast för aktieintresserade, att Oniva hade övergått till att föra upp större delen av intäkterna direkt när ett avtal tecknades, i stället för att fördela dem över kontraktstiden.

Nu är det visserligen stor skillnad mellan att ändra redovisningsprinciper och att bryta mot dem man har, men i både Eniro och Oniva anar man en strävan att snabbare få in intäkter och vinster i resultaträkningen. Denna strävan är inte helt ovanlig. Vi såg den bland annat i Skandia som införde en sinnrik metod att ta upp hela den framtida intäkten från en såld försäkring direkt vid försäljningen, i stället för att fördela den över försäkringens livslängd. Och vi har sett något liknande i HQ som gjorde stora luftvinster genom att värdera illikvida finansinstrument godtyckligt.

Redovisningsreglerna ändras fortlöpande, de skiljer sig mellan länder och dessutom finns delvis olika regler för olika typer av bolag. Till det kommer att varje företag i stor utsträckning bestämmer självt hur reglerna ska tolkas och tillämpas. Så länge revisorerna är med på noterna – och det brukar de vara rätt länge, det är ju företaget som betalar fakturan – så är ramarna ganska vida. Men ju större diskrepansen är mellan de siffror som ett bolag redovisar och verkligheten, desto större blir besvikelsen – och kursfallet – den dag som skillnaden blir tydlig.