En läkare före sin tid

Hösten 1837 kom han som nittonårig student till Wien från Budapest. Egentligen skulle unge Ignác (uttalas Ignats) ha studerat juridik, men det tyckte han var så tråkigt att han snart bytte till medicin. Efter några år specialiserade han sig på gynekologi och fick anställning som underläkare vid förlossningskliniken vid Wiens Allgemeine Krankenhaus, det offentliga sjukhuset där kejsarstadens fattiga kvinnor förlöstes.

Sjukhuset hade öppnats 1784, men hade snart fått dåligt rykte eftersom oproportionerligt många av de intagna kvinnorna avled i barnsängsfeber. Märkligt nog dock bara på den ena av klinikens två förlossningsavdelningar, den där unga läkare utbildades.

Semmelweis började föra noggranna anteckningar över sjukdomsförloppen och jämförde dem med rutinerna på de två avdelningarna. Han fann att dödsfallen måste ha något att göra med studenterna som gick som kandidater på avdelningen. Ju fler studenter desto fler dödsfall. Under andra hälften av 1840-talet avled var fjärde kvinna på avdelningen, som nu betraktades som rena dödsfällan.

Så råkade en av Semmelweis kollegor av misstag skära sig i fingret med en skalpell under en obduktion. Läkaren drabbades av en kraftig infektion som ledde till akut blodförgiftning, och inom en vecka var han död. Obduktion av den döde läkaren visade att dödsorsaken var densamma som för kvinnorna: svårartade inflammationer i hela kroppen – inte minst i buk, hjärta och hjärnhinnor. Vid den här tiden hade man ännu inte klarlagt bakteriernas betydelse som sjukdomsalstrare, men Semmelweis insåg att smittan kom från liken i bårhuset. Studenterna hade burit den med sig när de kom direkt från obduktion i bårhuset till tjänstgöring på förlossningsavdelningen.

Semmelweis bestämde nu att ingen fick komma in i förlossningsavdelningen utan att först ha tvättat händerna med klorkalk-lösning, kalciumhypoklorit, ett steriliserande ämne som närmast kan jämföras med vårt tids Klorin.

Resultatet lät inte vänta på sig. På kort tid sjönk dödstalen drastiskt – från uppemot 30 till 1,28 procent!

Nu kan man tycka att sjukhusledningen skulle mottagit detta besked med tillfredsställelse, men så var det inte alls. I stället hopades klagomålen från konservativa läkare och studenter som ogillade handtvätten.

“Ingen jävla paprikaätare ska komma hit till Wien och försöka ta sig ton”, menade man.

Det var oroliga tider. I februari 1848 hade revolution utbrutit i Paris, och republikanska och nationella idéer spred sig som en löpeld över hela Europa. En revolt i Wien slogs ner med militärens hjälp, och i Budapest gjorde nationalisterna uppror och utropade ett självständigt Ungern. Det tog de kejserliga trupperna ett helt år och en rad blodiga slag för att återställa Habsburgs överhöghet över den östra imperiehalvan.

Som ett resultat av denna kalabalik fick Semmelweis sparken från sjukhuset i maj 1849 och tvingades lämna Wien och bege sig hem till Budapest. Här blev han föreståndare för det nya allmänna sjukhus som med små medel byggdes upp. Och här fick han äntligen internationellt gehör för sina idéer om vikten av antiseptik.

Men det var inte slut på Semmelweis olyckor. I början av 1860-talet drabbades han av nervösa besvär, som till slut gick så långt att hans vänner förde honom till en nervklinik i Wien. När han efter en tid kom till sans och insåg att han befann sig på ett sinnessjukhus blev han rasande. Det kom till ett våldsamt handgemäng med vaktpersonalen, och Semmelweis blev så illa slagen att han avled av sina skador två veckor senare, den 13 augusti 1865.

Sedan 1964 vilar Semmelweis stoft inne i muren på gården till hans föräldrahem på Aprod ut i Budapest. Byggnaden är numera förvandlad till medicinhistoriskt museum.

Kanske skulle även vår tid behöva en doktor Semmelweis, nu för att råda bot på den envisa sjukhussjukan. Allt fler patienter på svenska storsjukhus drabbas i dag av elakartade antibiotikaresistenta staffylokockinfektioner.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.