En helt ny ekonomi

Det arbetas på taken igen.

När snön faller över svenska städer klättrar skottarna upp. Iförda säkerhetsselar rensar de taken från snö och is.

De har blivit som en del av vintern.

En del av Sverige.

Den här texten handlar egentligen inte om skottning. Den handlar om hur den svenska ekonomin har förändrats ganska snabbt, och på ett ganska oförutsett sätt.

Men vi börjar med snön på taken.

Historien om hur takskottning blev en egen näringsgren går att berätta på flera olika sätt. Det mest uppenbara är att börja på Drottninggatan i Stockholm en januaridag 2002. Då dog en tonårig pojke efter att ha fått en fallande isklump – stor som ett bildäck – i huvudet. Ansvar utdömdes, och efter några juridiska turer och omskrivningar av avtal blev det fastighetsägarnas ansvar att stävja snö- och isras.

Ett behov av takskottning uppstod. Och tusentals jobb skapades.

Det är inget som är osant med den beskrivningen. Men det finns en viktigare förklaring till takskottningsbranschens framväxt.

Den har med migrationspolitiken att göra.

De senaste decennierna har sammansättningen av den svenska arbetskraften förändrats på ett radikalt sätt. Enligt Statistiska centralbyrån har nästan hälften av de utrikes födda i Sverige en utbildning som är kortare än nio år.

I den politiska diskussionen beskrivs detta ofta i samband med olika välfärdsfrågor, med brottslighet, eller i samband med skolresultat och arbetslöshet.

Med andra ord: hur migrationen stöper om välfärdsstaten.

Mindre omtalat är hur det nya utbudet av billig, lågutbildad arbetskraft stöper om det privata näringslivet.

Och det är nu de nederbördstyngda taken blir intressanta. Hur hade behovet av att få bort snön lösts i ett alternativt Sverige? I ett Sverige med brist på billig arbetskraft?

En rimlig gissning är att problemet hade lösts på teknisk väg. Ett företag som hette Snöfritt försökte faktiskt fram till nyligen sälja en kombination av värmemattor och snörasskydd till fastighetsägare – men fick lägga ner verksamheten.

Det var länge en central del av den svenska modellen att höga löner skulle driva på automatiseringen av samhället. Enligt den så kallade Rehn-Meidner-modellen, som utarbetades i Sverige i slutet av 1940-talet av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, skulle svaga företag inte få stärka sin konkurrenskraft med låga löner. De skulle slås ut. I stället skulle arbetskraften sugas upp av mer högteknologiska, mer högproduktiva företag.

Enligt statistik från Eurostat är Sverige fortfarande det land inom EU som har lägst andel enkla jobb – alltså jobb som inte kräver någon utbildning. Samtidigt finns det numera 140 000 arbetslösa människor som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning.

När man pratar med nationalekonomer nämner de sänkta ingångslöner, vuxenutbildningar, lönesubventioner och andra åtgärder som kan tas till för att få folk i arbete. Det är åtgärder som har en liten – men ändå inte omärkbar – effekt.

Samtidigt träter arbetsmarknadens parter om saker som sänkta ingångslöner och utbildningsjobb.

Men kanske har den diskussionen börjat bli meningslös?

Kanske har invandringsvågen redan börjat förändra näringslivet?

Se bara på den nyfödda skottningsbranschen, där de arbetsintensiva företagen slår ut de högproduktiva. I den nyutkomna boken Melting Pot or Civil War kallar den amerikanske författaren Reihan Salam den här processen för de-engineering – när högteknologiska, automatiserade samhällen vänder klockan bakåt och blir mer arbetsintensiva på grund av en förändrad sammansättning av arbetskraften.

Sverige är inte det första land att gå igenom den här processen.

Hela artikeln kan du läsa här.