En grön Keynes ska rädda världen

Ofta jämförs dagens finansiella kris med 1990-talets bank- och fastighetskris eller den djupa krisen på 1930-talet. Frågan är om inte likheterna är större med den svåra krisen där emellan, i början av 1970-talet.

Då hade vi “befolkningskris, miljökris, livsmedelskris, energikris, råvarukris, för att bara nämna några få”, som det står i den andra Rom-rapporten, Mänskligheten vid vändpunkten (1974). Författarna hade kunnat tillägga en svår ekonomisk kris som följd av de kraftigt höjda oljepriserna i slutet av 1973.

I dag har vi både en världsomfattande ekonomisk kris och en klimatkris. En del talar om en trippelkris och lägger till fattigdomskrisen, eller multipla kriser och plussar på med ekologisk kris, energikris, matkris.

I morgon, torsdag, börjar G20-mötet i London där världens mäktigaste länder ska försöka enas om en handlingsplan för att ta oss ur den finansiella krisen. Det är tänkt att även klimatkrisen ska behandlas eftersom de två kriserna anses nära kopplade till varann.

Om vi håller hos till de två kriserna så finns det uppenbara likheter mellan dem. Det handlar i båda fallen om kaotiska system, som är i det närmaste omöjliga att förutse, både på kort och lång sikt. Det måste till teorier, hypoteser och modeller för att göra bedömningar av framtiden. Osäkerheten är fundamental.

Båda anses ha “tipping points”, en abrupt tröskeleffekt, då allt kan tippa över ända: ekonomin kan hamna i djup kris med depression och massarbetslöshet som följd, uppvärmningen kan plötsligt ta fart och leda till svår torka, översvämningar och kraftigt förändrat klimat på många håll.

Synen på systemen påverkas av vilka ideologiska glasögon betraktaren har på sig. De som är övertygade om att en marknad fungerar bäst om myndigheterna blandas in så lite som möjligt har en helt annan syn än de som anser att marknaden måste hållas i strama tyglar med olika former av regleringar och skatter.

Därför är det ingen tillfällighet att marknadsliberaler ofta misstror hypotesen att det huvudsakligen är människan som ligger bakom uppvärmningen genom sina utsläpp av växthusgaser. Det finns naturliga förklaringar som människan inte kan påverka, menar de. Därmed behövs heller inga marknadsingrepp.

De teorier kring uppvärmningen som sannolikt har flest anhängare bland skeptiker kommer dels från den danske fysikprofessorn Henrik Svensmark, som anser att solens magnetiska aktivitet, solfläckarna, påverkar molnbildningen och därmed klimatet, dels från den amerikanske meteorologiprofessorn Richard Lindzen, som menar att klimatsystemet inte är så känsligt. Dessa teorier har funnits länge, men inte övertygat forskarmajoriteten. Det betyder inte att teorierna behöver vara fel. Vetenskapshistorien kan uppvisa många exempel på att en minoritet haft rätt.

De som har stor tro på marknaden brukar klumpas ihop under begreppet nyliberaler och utgörs egentligen av anhängare till tre olika ekonomiska teorier: den österrikiska skolan (Ludwig von Mises, Friedrich Hayek), den monetaristiska skolan (Milton Friedman) och public choice-skolan (James Buchanan). De är sinsemellan ganska olika men har ett gemensamt drag, de misstror alla former av offentliga ingrepp i marknaden, eller som Milton Friedman uttryckt saken: “Det finns ingenting så permanent som ett temporärt statligt program”.

Anhängarna av den österrikiska skolan misstror till och med centralbanksväsendet och menar att det är planekonomins sista bastion. De vill ha någon form av guldmyntfot i stället. Då slipper vi de överinvesteringar och spekulationsbubblor som följer med en centralplanering av penningväsendet och reglering av priset på kapital via centralbanken, hävdar anhängarna av den österrikiska skolan.

Under 1930-talskrisen stod striden i både USA och Europa mellan två ideologiska skolor: den österrikiska och socialismen. Österrikarna, i form av främst Hayek, ville att krisen skulle få värka ut utan statliga ingrepp, medan socialisterna ansåg att marknadsekonomin gjort sitt och skulle räddas med planekonomi.

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes presenterade en medelväg som skulle rädda marknadsekonomin: kraftfulla offentliga investeringar som skulle få upp sysselsättningen.

Keynes tankar gjorde ett segertåg över världen och länge trodde många att alla gamla ekonomiska problem var lösta: ingen massarbetslöshet längre, inga stora konjunktursvängningar, måttlig inflation.

På 1970-talet ställdes allt på ända. Vi fick både inflation och hög arbetslöshet. Keynes kom i vanrykte. På 1980-talet började marknaderna avregleras, först i USA och Storbritannien, sedan i övriga länder. Hayek och Friedman kom i ropet och båda belönades med ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Och nu har pendeln svängt tillbaka igen. Keynes tankar är åter aktuella. Den ekonomiska politik som tillämpas nu i världen är i praktiken en blandning av Keynes, när det gäller finanspolitiken, och Friedman, när det gäller penningpolitiken. I dag råder pragmatismen.

Den som nystar i finanskrisens rötter gör en del intressanta observationer. I krisens centrum står de modeller som använts för att prissätta olika finansiella instrument. De har i sin tur varit underlag för att beräkna de nu hårt kritiserade bonussystem som använts. Instrumenten i form av optioner, derivat, strukturerade krediter, kreditswappar och liknande var så avancerade att få förstod dem, varken handlarna själva, ratinginstituten, centralbankscheferna eller de övervakande myndigheterna. De underskattade alla riskerna, särskilt systemriskerna som gjorde att hela marknader upphörde att fungera.

De finansiella innovationerna var en följd av matematiseringstrenden inom den del av nationalekonomin som kallas finansiell ekonomi. Flera av förgrundsfigurerna i denna utveckling var lärjungar till Keynes, som James Tobin och Paul Samuelson. De lade de första byggstenarna till det finansiella teoribygge som kallas effektiva marknadshypotesen och utgår från att människor är rationella, fullt informerade och att riskerna går att beräkna med sannolikhetskalkyler.

Keynes, liksom Hayek, var starkt kritisk till matematiseringstrenden. Keynes skilde på risk, som går att beräkna, och osäkerhet, som inte går att beräkna. Och i ekonomin handlar det mesta om osäkerhet, enligt Keynes, som var en duktig matematiker; hans doktorsavhandling rörde sannolikhetsteori. Hayek, också en duktig matematiker, tänkte bli biolog från början. Båda menade att nationalekonomin var en samhällsvetenskap som inte skulle försöka efterlikna naturvetenskaperna.

Skuldbördan för finanskrisen är därför svår att fördela. Det handlar kanske om en “mutation” för att använda en biologisk term som nationalekonomen Josef Schumpeter utnyttjade för att beskriva vad som händer i en ekonomi. Han menade att utvecklingen är evolutionär och talade om “den skapande förstörelsens ständiga orkan”, omöjlig att förutse när det är spegelblankt på havet. Och mutationer uppstår helt slumpmässigt.

En psykologisk förklaring kan vara att många insåg att en kris var i annalkande, men att de av olika skäl handlade mot bättre vetande. Så länge musiken pågår, dansar man.

Det är också svårt att fördela skuldbördan vad gäller klimatkrisen. Uppvärmningen har pågått länge. Vi har nu sannolikt den varmaste perioden på åtminstone 400 år, kanske ännu längre. Och halten i atmosfären av koldioxid, den viktigaste växthusgasen, har nått den högsta nivån under de senaste 650 000 åren. Halten har visserligen ökat under flera tusen åren, men började öka mer markant med industrialiseringen i mitten av 1700-talet.

Håller vi oss till vår tid tycks ökningen ha tagit extra fart vid 1980-talets början, det vill säga efter de två oljekriserna och samtidigt som avregleringarna av ekonomierna ägde rum. Växthuseffekten började uppmärksammas i mitten på 1980-talet. Men länge betraktades den bara som ett av många miljöproblem. Och i prioritet kom den långt ner, eftersom andra problem ansågs angelägnare på kort sikt: försurningen, övergödningen, marknära ozon, uttunning av ozonskiktet, olika miljögifter.

Växthuseffekten avancerade i prioritet i takt med att forskarnas modeller utvecklades och visade på en alltmer oroande utveckling. Jämfört med de kritiserade modellerna inom finansiell ekonomi står klimatmodellerna på bättre grund, åtminstone på global nivå. På regional nivå är de mer osäkra. Klimatmodellerna bygger på testade fysiska och kemiska samband, medan de finansiella modellerna har att göra med människor som styrs av saker som förtroende, känslor och så vidare. “Vi har inte en klimatkris beroende på att det saknas förtroende för vattenångan”, som en klimatforskare uttryckt sig.

Under 2006 kom klimatfrågan i massmedialt fokus genom tidigare vicepresidenten Al Gores film och den brittiska Stern-rapporten. Plötsligt hade vi en “klimatkris”.

Tidsmässigt kom därmed klimatkrisen och finanskrisen att nästan sammanfalla. Under 2006 vek huspriserna i USA nedåt och det började stå klart för allt fler att en fastighetsbubbla var på väg att brista. Under 2007 kom de första konkurserna hos bolåneinstituten samtidigt som FN:s klimatpanel presenterade en rapport med innebörd att människan med stor sannolikhet står för merparten av utsläppen av växthusgaser.

Att det finns ett tidsmässigt samband betyder inte att det finns ett orsakssamband. Men många ser ett sådant samband. FN-chefen Ban Ki- Moon har talat om en tvillingutmaning att lösa de två kriserna med samma medel: Green New Deal, ett nytt grönt kontrakt, en motsvarighet till president Franklin Roosevelts projekt New Deal 1929 med offentliga investeringar för att få ner arbetslösheten.

Bland amerikanska ekonomer finns de som varnar för den extrema efterfrågeekonomi som president Barack Obama aviserat i form av bland annat stora offentliga, gröna infrastruktursatsningar. Åtgärden har vissa likheter med den extrema utbudsekonomin på 1980-talet då sänkt skattetryck skulle ge staten intäkter och därför finansiera sig självt.

Robert Barro, ekonomiprofessor på Harvard, har beräknat den så kallade multiplikatoreffekten av olika större historiska statliga investeringar, exempelvis under världskrigen, Koreakriget och Vietnamkriget. Han slutsats är att multiplikatorn i dessa fall hamnar på 0,8. Det innebär att 1 dollar i investering ger 0,8 dollar i ökad BNP, således en dämpande i stället för en förstärkande effekt.

Keynes, som införde begreppet multiplikator, ansåg att i en sluten ekonomi med lediga resurser i form av arbetskraft och kapital borde inte multiplikatorn understiga 5, men i en öppen ekonomi “stå så lågt som 2 eller 3”. Men det gällde 1930-talet. Nu ligger multiplikatorn avsevärt lägre, på grund av att ekonomierna är så öppna. Barro anser att teamet runt Obama, som uppskattar multiplikatorn på det stora stimulanspaketet till 1,5, har räknat alldeles för högt. Den kan ligga kring 0, enligt Barro, som i stället vill ha incitament för hushåll och företag så att de investerar, producerar och arbetar.

Studier av IMF, den internationella valutafonden, har visat att multiplikatorn inom G20-länderna är låg, mellan 0,5 och 1,8 för infrastrukturinvesteringar och ännu lägre för skattesänkningar, mellan 0,3 och 0,6. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att vissa länder, särskilt de i Europa med starka statsfinanser och överskott i bytesbalansen, exempelvis Sverige och Tyskland, tvekar att elda på med stimulansåtgärder.

Med en finansmarknad som förefaller halvdöd är det svårt att se hur den reala ekonomin ska få fart igen. Om vi inte bara ska förlita oss på statliga gröna investeringar så måste finansmarknaden komma till liv igen. Investeringar i klimatåtgärder har gått ned kraftigt sedan finanskrisen blev akut i september i fjol. Ny grön teknik kräver entreprenörer och då är en rörlig finanssektor en oerhört väsentlig ingrediens, som Schumpeter påpekade.

_________________________________________________________________________

Samband eller inte – så tycker experterna

Nyligen beskrevs sambandet mellan de två kriserna av författaren och New York Times-kolumnisten Thomas Friedman (ej släkt med Milton) på följande drastiska sätt:

– Vi har skapat ett system för tillväxt som är beroende av att vi bygger fler och fler varuhus som säljer fler och fler varor, gjorde i fler och fler fabriker i Kina, eldade med mer och mer kol, som orsakar mer och mer koldioxidutsläpp, och ger Kina mer och mer dollar att köpa mer och mer amerikanska statspapper för, så att Amerika får mer och mer pengar att bygga fler och fler varuhus och sälja fler och fler varor som ger jobb åt fler och fler kineser…

En rad svenska miljödebattörer anser att de två kriserna har samma rötter och samma lösning: Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen, Bo Ekman, Tällberg Foundation, Johan Rockström, Stockholm Environmental Institute, Anders Wijkman, Europaparlamentariker för KD med flera. De pekar på kortsiktigt tänkande och bristen på regleringar i båda systemen. Som lösning vill de se kraftfulla satsningar på miljövänlig teknik, främst inom transport- och energisektorn.

Samma uppfattning finns på många håll internationellt.

Svenska nationalekonomer, med inriktning på miljö, energi och internationella frågor, ser i allmänhet ingen koppling mellan de två kriserna.

– Kriserna är relativt litet relaterade till varandra. Däremot kan många av de lösningar som behövs för den finansiella krisen utformas så att de också hjälper till med de större och mer långsiktiga problemen som är kopplade till klimatfrågan. Det vore mycket synd att missa detta tillfälle, eftersom det är fråga om mycket stora resurser som kommer att förslösas annars, säger Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet.

– Kriserna är helt olika med olika ursprung och likaså medel. Det enda som förenar är att båda kräver internationellt samarbete. Finanskrisen fordrar mera reglering och mindre marknad medan klimatkrisen kräver mera marknad och mindre direkt reglering om inte kostnaderna för klimatpolitiken ska explodera, hävdar Lennart Hjalmarsson, professor i nationalekonomi, också vid Göteborgs universitet.

– Jag ser inget direkt samband mellan kriserna, men många försöker göra en poäng av att det i grunden är samma kris som orsakas av brist på regleringar. De två kriserna bottnar i helt olika problem, varav det ena, klimatet, är ett skolexempel på ett marknadsmisslyckande. Vad gäller finanskrisen är det svårt att se vilket marknadsmisslyckandet är, och därmed är det inte givet vad man ska reglera. En möjlig orsak till finanskrisen är brist på information. Detta i sin tur innebär att samma recept inte nödvändigtvis kan användas för att lösa de båda problemen, menar Runar Brännlund, professor i nationalekonomi vid Umeå universitet.

Nationalekonomen Stefan de Vylder anser att kriserna bara delvis har samma rötter och till viss del har samma lösning:

– Politiskt och psykologiskt fanns det nog ett samband, även om klimatfrågans långsamma förlopp, och den långsamt växande insikten om problemen, naturligtvis gjorde att frågan kunde “brisera” litet när som helst.