En doft av 1988

Göran Persson har valvinden i ryggen och partiorganisationen med sig. Arbetslösheten på 3,8 procent är lägre än nästan någon annanstans i Europa och reallönerna stiger. Dessutom är den borgerliga oppositionen exceptionellt svag.

Men i flera avseenden finns en obehaglig parallell till ett tidigare skede i svensk politik. Nämligen slutet av 1980-talet, då ekonomin tilläts skena samtidigt som socialdemokratin skördade de opinionsmässiga frukterna av överfull sysselsättning. Det slutade ju med förskräckelse, i kostnadskris och depressionslik lågkonjunktur.

Idag är läget i viktiga avseenden ett helt annat. Viktigast är att kronan flyter och att riksbanken är oberoende. Effekten blir att det drivhusklimat som vi just nu ser på arbetsmarknaden och fastighetsmarknaden i storstäderna dämpas med successiva räntehöjningar. Förra veckans höjning av styrräntan är en påminnelse om det.

Därför är risken att inflationen skjuter upp mot tvåsiffriga procenttal i stort sett obefintlig. Däremot finns, på kort sikt, uppenbara paralleller till den politik som fördes i Sverige inför 1988 års val, då socialdemokratin fick förnyat förtroende. För det första har vi utbudsfaktorn. Fastän överefterfrågan på arbetskraft blir allt mer påtaglig lägger regeringen fram förslag – höjningen av a-kasseersättningen – som minskar utbudet på arbetskraft. Ett utredningsförslag om förkortad arbetstid är också ett steg i den riktningen. Sjukfrånvaron ökar snabbt. Men det märks inga ansatser från regeringens sida att ompröva eller se över ersättningsreglerna.

Försatte tillfällen

För det andra har vi synen på regleringar. Under våren har socialdemokraterna försuttit två tillfällen att underlätta villkoren för sparare och småföretag (de så kallade pomperipossareglerna om aktieportföljer respektive turordningsundantag vid varsel). I båda fallen vann den borgerliga linjen med stöd från miljöpartister och vänsterpartister.

För det tredje finns en allmän motvilja hos regeringen att ta de långsiktiga tillväxtproblemen på allvar. Det allvarligaste tillväxtproblemet är att Sverige inte lyckas komma upp i en tillräckligt hög tillväxtbana. Regeringen avvisar riksbankens varningsord om flaskhalsproblem redan vid den relativt modesta BNP-expansion som vi haft på senare år. Den viktigaste indikationen på den blygsamma tillväxtpotentialen i svensk ekonomi är investerarnas misstro, som tar sig uttryck bland annat i det envist höga bytesbalans-överskottet. Överskott i bytesbalansen innebär att vi – på grund av bland annat skattesystemet – exporterar kapital i stället för att utnyttja pengarna för investeringar här hemma.

Likartad taktik

I 1988 års valrörelse sopade den dåvarande, och mycket kompetente, finansministern Kjell-Olof Feldt problemen under mattan. Höginflationspolitiken fortsatte in på 1990-talets första år, och den påföljande krisen blev därför så mycket djupare. Tyvärr tyder det mesta på att Göran Persson och Bosse Ringholm kommer att använda en likartad taktik idag. Skillnaden är väl att regeringen efter 1988 lät det hela rulla på, vilket var möjligt eftersom vi då hade en fast valutakurs.

År 2002 är läget ett annat. Idag har regeringen säkert inget emot att riksbanken får bära hundhuvudet för de åtstramningar av ekonomin som sker. Men räntorna kan ju inte dra iväg till vilka höjder som helst. Strukturgrepp för att förbättra ekonomins funktionssätt och höja tillväxtpotentialen blir därför en nödvändighet. Men antagligen väntar Persson med de för partiet och LO obehagliga besluten till efter valet.