En bro stor som fyra eiffeltorn

Den är röd och grann. Ett virrvarr av fackverksbalkar och kraftiga stålrör bär upp brobanan som för järnvägens dubbelspår de två och en halv kilometrarna över fjorden.

Den enorma konstruktionen ser absurt överdimensionerad ut. Behövs verkligen så mycket stål bara för att bära ett litet tåg?

Under det södra brofästet, i South Queensferry, ligger värdshuset Hawes Inn med anor från 1600-talet. Här brukade författaren R L Stevenson ta in, och här låter han den unge David Balfour bli kidnappad i boken med samma namn. Från andra våningen har man god utsikt över bron, och ett muller som från åska hörs på avstånd varje gång ett tåg passerar. Det händer ­ganska ofta. Ungefär 200 gånger per dag.

Andra hälften av 1800-talet var järn­vägarnas tid i Storbritannien. Med järnväg fick fabrikerna sina råvaror och med järnväg kunde de skicka sina produkter till marknaderna. Men på många ställen gick det fortfarande långsamt. För att nå från Skottlands huvudstad Edinburgh till städerna Dundee och Aberdeen var man tvungen att ta en lång omväg runt Firth of Forth, fjorden som skjuter in som en kil och nästan klipper av högländerna från lågländerna.

För landsvägstransporter gick sedan medeltiden en färja över fjorden. Det sägs att det var den fromma drottning Margaret av Skottland som på 1000-talet lät anlägga färjeläget Queensferry för pil­grimer på väg till St Andrews, där Skottlands nationalhelgon ligger begravd.

Tågkatastrof 1879

Men när industrialismen tagit fart på allvar hade man inte längre tid att vänta på färjor. På 1870-talet gavs en ingenjör vid namn Thomas Bouch i uppdrag att projektera järnvägsbroar över Firth of Forth och floden Tays utlopp vid Dundee. 1878 stod bron över Tay klar. Men bara ett knappt år senare, på eftermiddagen den 28 december 1879, störtade den samman under en storm och drog med sig ett tåg med 75 passagerare i djupet. (Olycksloket bärgades senare, och sattes åter in i trafik. Det gick under ök­namnet ”The Diver”, och det sägs att många lokförare vägrade att tjänstgöra på det.)

Katastrofen vid Tay gjorde att arbetet på bron över Firth of Forth omedelbart stoppades. Thomas Bouchs planer för en dubbel hängbro övergavs, och i stället beslutades att en stabilare stålbro av ­kantilevertyp, en konsolbro, skulle byggas. Kantilever­tekniken sägs ursprungligen ha kommit från Kina. Den bygger på utkragade fackverks­konstruktioner, förankrade i bakändan, där man mellan utkragningarna hänger upp en styv balk för att få ett extra långt spann.

1890 stod Forthbron klar och invigdes med pompa och ståt. Den var världens i särklass största stålkonstruktion, stor som fyra Eiffeltorn tillsammans. Till bygget hade det gått åt 55 000 ton stål och 110 000 kubikmeter sten. Som mest hade 4 600 arbetare samtidigt jobbat med bron. Arbetsolyckor hade medfört 73 dödsfall, därav 38 på grund av fallskador, nio genom krosskador, nio drunkningar och åtta hade träffats av fallande föremål.

Många av de omkomna var ungdomar som jobbade som nagelapor, nitarbiträden. Den yngste bara 13 år. Sedan 2009 står en minnes­sten med de omkomnas namn på kajen i South Queensferry.

Rostskydd viktigt

Men bygger man i stål vid havet får man problem med rost. Tidigare målades bron med rostskyddsfärg vart femte år. När man var klar fick man omedelbart börja om igen. Från år 2000 används dock en ny typ av färg som garanteras hålla i 25 år.

Vad järnvägen var för 1800-talet är motorvägarna för vår tid. För femtio år sedan, 1964, blev den första bron för vägtrafik över fjorden äntligen klar efter sex års arbeten. Forth Road Bridge är en elegant klassisk hängbro med ett kilometerlångt spann.

Men det visar sig att den nu inte längre räcker till för den ökande trafik­volymen. Sedan 2011 byggs en tredje bro som i en omröstning fått namnet Queensferry Crossing. Den ska bli en 2,7 kilometer lång snedkabelbro, och den planeras stå färdig 2016. Planen är att i framtiden låta långtradare gå över den gamla hängbron och persontrafiken över den nya sned­kabel­bron.

Längre ut i fjorden glittrar ljus. Här ligger oljeterminalen Hound Point där tankers lastar råolja som pumpats in via pipelines från de brittiska nordsjöfälten. Den långa sluttande tidvattenpiren från det gamla färjeläget under järnvägsbron har fått nytt liv.

Härifrån skeppas nu arbetare i gula overaller och vita hjälmar ut till teminalen som ägs och drivs av BP.

Vid piren håller också sjöräddningen till, i ständig ­beredskap om någon skulle falla i vattnet från broarna eller olje­terminalen.