En anomali på räls

Skratta eller gråta? Ibland är det svårt att veta vad man ska göra. Men när man står på perrongen och får veta att tåget är försenat två och en halv timme – i bästa fall – då är det nog närmare till tårarna.

Klockan ringer fem. Sex kommer taxin och kör ner till stationen i Falun. X2000 till Stockholm ska avgå 6.14. Men inget tåg. En förvirrad och reslysten skara undrar var det är. Efter en stund en röst i högtalaren som meddelar att tåget möjligen ska gå halv nio. Och nej, det var inte under snökaoset i vintras. Det var under strålande morgonsol i förra veckan.

Det hade skett en olycka i Krylbo kvällen före och Stockholmståget hade aldrig tagit sig till Falun, visar det sig. SJ hade alltså haft hela natten på sig att skaffa fram bussar, men misslyckats. I stället lade företaget ut ett meddelande på hemsidan vid tretiden på morgonen om att tåget inte skulle gå. Men hur många slår på datorn när de kliver upp vid femsnåret för att hinna med tåget? Däremot har väl SJ mobilnumren till de flesta som ska åka och ett sms hade kanske varit på sin plats?

Nåväl, folket på perrongen var luttrade. Vana vid att X2000 sällan längre är vad det ser ut som i reklamen, utan ett “loktåg”, som det tydligen heter, med nedsuttna vagnar. SJ:s kana utför i Svenskt Kvalitetsindex säger det mesta om vad folk tycker om företaget.

Dråpligt blir det däremot någon dag senare när jag av en slump ser en intervju i tidningen Chef som är någon månad gammal. Där lovar SJ:s vd Jan Forsberg åter bot och bättring, åtminstone när det gäller att få ut informationen om när tågen inte går. Efter min senaste SJ-upplevelse är det uppenbart att han pratar, men att inget händer. SJ har börjat twittra. Passagerarna får fortfarande inget veta.

Och så den vanliga tiraden om att det är någon annans fel. När SJ kräver 100 miljoner av före detta Banverket för vinterns problem är det mest avsett för medierna och för organisationens inre uppbyggelse. Det finns förstås avtal som reglerar den typen av frågor. Och som vanligt slår sig SJ-ledningen för bröstet för att företaget numera går med vinst. Det affärsdrivande verket Statens Järnvägar var konkursmässigt när verksamheten omvandlades till ett statligt affärsdrivande bolag 2001. Det brukar vara styrelseordföranden Ulf Adelsohn som hyllar Jan Forsberg och höjer hans lön för att bolaget går med plus.

Men hur skulle SJ inte kunna göra vinst? Bolaget har monopol på de lönsammaste sträckorna. Folk åker tåg som aldrig förr. Och det är ganska dyrt att åka. Bolaget investerar inte särskilt mycket, utan kör vagnparken ner på benknölarna, vilket blir uppenbart vid minsta påfrestning. Finns det över huvud taget något tåg när de ordinarie går sönder så kommer de riktigt gamla sätten fram. Pikant och musealt, men inte vidare komfortabelt.

Ett bolag som drivs med de förutsättningarna kan knappast undgå att gå med vinst. Men det säger naturligtvis inte Jan Forsberg något om. I stället får vi den vanliga ramsan om omorganisation, bantning av personal och rätt kompetens på rätt plats.

Inget om avsaknaden av konkurrens när svenskarna har blivit klimatsmarta och förstått att det finns bättre sätt att ta tillvara tiden än att köra bil. Jan Forsberg och gamla SJ skulle må bra av riktig tävlan om resenärernas gunst. Statliga affärsdrivande bolag med monopol är i längden omöjliga, en anomali.