En analytikers bekännelser

I och för sig var det märkligt att han överhuvudtaget hamnade på en bank. Han hade velat bli matematiker eller pianist, eller möjligen historiker eller forskare i vad som helst. Han drömde om ett besinningslöst läsande, ungefär som ville han fly ifrån sig själv. Av en nyck – han kunde aldrig förklara varför – sökte han in på Handelshögskolan och kom in och även om han gnällde över andan där, fick aktiemarknaden makt över honom, som om börsen kopplades till hans andhämtning.

– Varför håller du på med den där krämarskiten? sa hans närmaste vän David Wilhelmsson en dag.

Frågan berörde honom illa.

Han svarade nåt med Panta Rei: Allt flyter, känslor, tankar, hela livet. Aldrig vet vi riktigt om vi blir bättre eller sämre. Vi lever i en grå skala. Men på börsen får vi en exakt siffra på vår framgång. En trygghet finns i det. Inte ett kvinnohjärta i världen, inte en konstnärssjäl, är heller lika orolig, paranoid, hoppfull, euforisk, skräckslagen, vaksam, lynnig, svekfull som aktiemarknaden; att begripa den är en evig kamp och om du möjligtvis gör det, förändras den i samma ögonblick.

Börsen byter ständigt ansikte och alla försök att beskriva den omskapar den i någon mening. Börsen är miljoner tankar som varje stund blir nya. Är det så konstigt att han blev fascinerad? Eller handlade det om pengar? Blev han så besatt för att han ville bli rik?

Han vägrade tro det. Daniel arbetade först med optionsstrategi på Erik Vingårds fondkommission och sedan med analys av telekomaktier och IT-bolag på General Bank. Han blev bra, belönad med bonus och hög lön. Men han förändrades. En känsla av skådespel hade han från början. Det var inget märkligt, trodde han, bara det gyckel, det pajaseri som varje ung människa känner när hon ikläder sig en yrkesidentitet. Men till slut stod han inte ut. Han började säga nej. Det första nejet var svårt och kanske också det andra och tredje. Sedan blev det snarare ett gift och då riskerade han att driva sin självständighet för långt som det trotsiga, motsträviga ägde ett värde i sig. Processen var inte okomplicerad och det han blev hade han förstås alltid varit nånstans. Ändå kändes det som en förlösning. Hans gamla ängslan försvann och alla de eviga frågor för en analytiker angick honom allt mindre: Tycker ledningen om mig? Hur stor blir min bonus? Vad händer om jag får fel igen? – för en aktieanalytiker får alltid fel ibland – och hur kommer jag att rankas? Kanske hängde förändringen samman, som många menade, med den förmögenhet han byggt upp. Han hade fått fuck off-money; gjort livet mer likt ett rävgryt. Alltid fanns en utväg och för sin försörjning behövde han inte smickra någon. Men han ville inte tro att det berodde på pengarna. Det fanns skäl att bråka, menade han. Företagskulturen på banken var osund.

Texten är tagen ur en ny roman av David Lagercrantz. Stjärnfall – utgiven på Piratförlaget – kommer den 29 augusti. Den är den första i en serie böcker om den avhoppade analytikern Daniel Mill.

Hjälten i boken skulle egentligen hetat Daniel Hill. Men en analytiker på finansmarknaden med samma namn, hotade att stämma både författare och förlag om de använde hans namn i romanen.

Mats Paulsen