En amerikansk dröm

Det märks knappt att vår hyrda Chevrolet Suburban kör på asfalt. Den stora bilen glider fram på den fyrfiliga highway som leder söderut längs med Floridas kustväg. Vägarna är släta, landskapet platt och välordnat. Vi är på väg till Anna Maria Island, en smal sandö strax söder om Tampa. Bilarna som susar förbi är tunga, skinande blanka och nytillverkade. Att planeten i allmänhet och den rika väst-världen i synnerhet står inför en gigantisk energikris märks inte i USA:s sydöstra hörn.

I USA har alla delstater en slogan. New York är The Empire State, Kalifornien The Golden State, New Jersey är The Garden -State och så vidare. Florida är The Sun-shine State, solskensstaten. Ett lämpligare namn vore The Snowbird State. En stor del av delstatens befolkning under vinterhalv-året är nämligen just ”snowbirds”, snöfåglar, alltså invånare i någon av USA:s norra delstater som under perioden december till mars flyr snö, kyla och mörker och ersätter det med sköna dagar i solen. Under vinter-halvåret höjs Floridas befolkningsantal med 20 procent. Så även delstatens medelålder.

”Snowbirds” är vita, pensionerade och välbärgade livsnjutare i sina bästa år. De syns överallt, antingen raskt promenerande på Anna Maria Islands fantastiska strandremsa där vågorna från Mexikanska golfen väller in eller målmedvetet styrande sina kundvagnar mellan hyllorna på den enorma mataffären Publix. Alternativt sittandes längst ute på Rod’n Reels Pier med ett fiskespö i ena handen och en plastmugg med blaskigt öl i den andra.

Att amerikaner har ett passionerat förhållande till oljeproducerade drivmedel vet vi. Men att de också är besatta av förpackningar av oljeproducerat plast, är mer okänt. Äpplena, majonnäsen, läsken, hamburgarna, besticken, allt är förpackat i plast. Och det gäller både på slafsiga snabbmatshak och på snofsiga finkrogar, som serverar utsökta skaldjur som precis håvats upp ur havet. Att plast signalerar själva motsatsen till fina råvaror, gediget mathantverk och kärlek till det lokala köket verkar få inse.

Därmed inte sagt att det smakar slabbig snabbmat. Tvärtom. Sittandes där på piren med utsikt över havet äter jag en utsökt mahai-filé. Omsorgsfullt halstrad och ackompanjerad av en kryddig jambalaya på brunt ris, mango och kreolska korvar.

Plötsligt plaskar det till i vattnet framför oss och en grå skugga rör sig under den blågröna vattenytan. Ingen av de keps-försedda 60–70-åringarna verkar ta notis, men vi svenska turister – svältfödda på exotiska naturupplevelser – flyger upp ur uteserveringens stolar (även de i plast). Ett stim på sex-sju delfiner cirklar runt pirens pålar och sportfiskarnas linor.

–De kommer förbi och hälsar på varenda dag, förklarar servitören som dukar av vårt bord med avmätt min.

Vi svenskar är också ”snowbirds” här i Florida. Medan resten av bekantskapskretsen sällar sig till den skara på 300?000 svenskar som varje år flyr till Thailand, har vi tagit flyget åt andra hållet. För att det är närmare, för att dollarn står förhållandevis lågt i förhållande till kronan och inte minst av det faktum att hela det amerikanska livsstilspaketet utövar en sällsam lockelse. De stora stadsjeeparna, de välordnade villakvarteren, mataffärernas ändlösa rader med bisarra halvfabrikat, slafsiga hamburgare och tacos, liksom radiostationerna som spelar kristen symfonirock. På Anna Maria Island får man både och. Ett milt och varmt klimat, milslånga stränder med kritvit sand, ett hav fyllt med delfiner och exotiska fiskar, och inte minst nyfikna och proffssympatiska människor.