En affärsman som inte kan räkna

Det är början av augusti och Donald Trump står på en scen i ett gråtrist konferensrum i Detroit. Det är långt från de fullsmockade sportarenor där han brukar uppträda under sina kampanjevenemang. I publiken ser man inte heller några högljudda Trump-anhängare som ropar om att bygga murar mot Mexiko. Publiken är i stället en nedtonad samling av affärsmän och småföretagare.

Donald Trump har kommit till Detroit för att lansera sin ekonomiska plattform. Efter en drygt ett år lång presidentkampanj som dominerats av kontroversiella uttalanden och medvetna provokationer har Donald Trump sent omsider börjat presentera konkret sakpolitik.

Vid linjetalet i Detroit lade Trump fram den mest detaljerade agenda han hittills presenterat i valkampanjen.

Det var ett av åtminstone sju tydliga försök han gjort den här sommaren att byta spår i kampanjen, för att framstå som en mer seriös och saklig presidentkandidat. Donald Trumps opinionssiffror har dalat efter en ständig ström av kontroversiella ­uttalanden. Med talet i Detroit ­hoppades han kunna byta fokus till det han ser som kärnfrågorna i presidentvalet: att stilla den amerikanska oron över landets framtid.

Innan dess hade Trump fått kritik för att ha tillsatt ett ekonomiskt policyteam som dominerades av förutsägbara och aningen föråldrade veteraner från republikansk ekonomisk politik. Det hjälpte inte heller att det uteslutande var män i gruppen. Demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton hånade honom för att sex av hans ekonomiska rådgivare hette Steve. Men i detaljerna i det ekonomiska program Donald Trump presenterat finns faktiskt en hel del överraskningar.

Under Trumps kampanj har han konsekvent framställt sig som en kämpe för framför allt den vita arbetarklassen i USA. Hans tal präglas ofta av en ogenerad populism och han riktar hårda ord mot såväl Wall Street som Washington, som i Trumps berättelse tillsammans har skott sig på arbetande amerikaner, genom att skeppa jobb utomlands och skapa frihandelsavtal som främst gynnar de rikaste och utländska investerare.

Donald Trump har målat upp en dyster bild av den amerikanska ekonomin, som går på tvären med verkligheten. I en av många fantasifulla överdrifter påstår han att arbetslösheten är 42 procent, när den i själva verket är knappt 5 procent. För vita amerikaner – den enda väljargrupp i USA där Trump har en majoritet av väljarstödet mot Hillary Clinton – är arbetslösheten 4 procent. Löne­nivåerna har stagnerat sedan 1980-talet, men sedan 2012 har de gått upp med 5 procent. Börserna slår regelbundet rekord. USA:s ekonomi är sannolikt världens starkaste just nu. Men på Trump låter det som att hela landet ­befinner sig i en alarmerande, panik­artad kris.

Hans lösning är att bygga murar, både ­fysiska och symboliska. Om det finns en sakpolitisk kärna i Trumps kampanj så har det varit just denna protektionism. Han vill inte bara strypa invandringen till USA och bygga en 140 mil lång mur längs den mexikanska gränsen, utan även sätta upp nya murar för den ekonomiska politiken, för att hindra invandrare från att komma in och ta jobb från amerikanska medborgare, men framför allt för att hindra att jobb läcker ut åt andra hållet, som Trump formulerar det. Under kampanjtalen brukar han rabbla upp alla de sätt på vilka den amerikanska arbetarklassen fått det tuffare på 2000-talet – ofta med fokus på frihandelsavtal som Nafta och förlorade fabriksjobb – varpå han känslosamt utbrister: ”Jag är er röst!”

Men i det ekonomiska talet i Detroit fokuserade han mest på gamla hederliga republikanska talepunkter. Vi fick höra att han vill slopa statliga regleringar, minska den federala byråkratiska apparaten, sänka företagsskatterna och slopa arvsskatten. För ett ögonblick verkade han ha glömt bort att tala till den grupp av lågutbildade vita amerikaner som är hans kärnväljare.

Många ekonomer i USA håller med Trump om att statliga regleringar mycket riktigt stryper tillväxten i landet, inte minst delstaternas rigorösa regelverk för yrkeslicenser. Men det är inte dessa regleringar som Trump attackerar, utan i stället fokuserar han främst på miljöregleringar. Han vill göra det lättare att borra efter olja och naturgas även i naturreservat och han vill minska eller helt slopa regleringar för koldioxidutsläpp. Han lovar också att bibehålla den utdöende kolindustrin i USA, som han kallar en ”ren energikälla”.

Men framför allt fokuserade Trumps ekonomiska programförklaring på republikanernas mest älskade fråga: kraftiga skatte­sänkningar.

Här intog han visserligen en aningen mer moderat position än tidigare i kampanjen. Donald Trump föreslår inte längre en halvering av den högsta skattesatsen, utan en mindre sänkning från 40 till 33 procent. ­Däremot vill han fortfarande halvera företagsskatten, som han felaktigt kallar ”den högsta i världen”.

Ekonomer på den oberoende tankesmedjan Tax Foundation har beräknat att Trumps kombination av stora skattesänkningar och nya utgifter – exempelvis den mexikanska muren, som beräknas kosta 180 miljarder dollar – skulle öka USA:s budgetunderskott med 10 000 miljarder dollar under det kommande decenniet.

Trump förespråkar även en slopad arvsskatt, vilket är en perifer fråga i USA, där den bara drabbar en knapp promille av alla hushåll (de med mer än 4 miljoner dollar i tillgångar).

Michael Gerson, tidigare rådgivare till partikamraten George W Bush, sammanfattade Trumps skattepolitik som ”de minst populära resterna av Reagan-revolutionen”.

Men andra i det republikanska etablissemanget var nöjda med att Trump övergivit delar av sitt populistiska budskap för att ställa sig närmare den ekonomiska politik som resten av partiet, och i synnerhet partiets talman i representanthuset, Paul Ryan, förespråkar.

”Genom att närma sig Paul Ryans förslag har Trump förbättrat sin plan avsevärt”, skrev Avik Roy, en konservativ kolumnist i tidningen Forbes.

Men i tre viktiga avseenden skiljer sig Trumps program från den ekonomiska plattform som republikanerna förespråkat i de senaste presidentvalen.

Talet gick under parollen ”An America First economic policy” och förespråkade ofta samma protektionistiska handelspolitik som präglat tidigare kampanjtal. När det gäller synen på frihandelsavtal håller Trump fast vid sina mest kontroversiella förslag att införa kraftiga avgifter på handel med framför allt Kina och Mexiko, två länder han konsekvent demoniserat i sina kampanjtal.

De flesta ekonomer är överens om att hans förslag skulle lamslå den amerikanska ekonomin, bidra till att lönerna sänks kraftigt, i stället för motsatsen, och minska köpkraften hos den amerikanska medelklassen, då priserna för vardagskonsumtion skulle stiga. Det är inte heller globaliseringen som är den främsta orsaken till att fabriksjobb försvunnit från USA. Denna utveckling började redan på 1960-talet, tre decennier före det att president Bill Clinton skrev under frihandelsavtalet Nafta, som Trump gärna utmålar som den ensamma boven i dramat. Tekniska förändringar och automatisering, snarare än frihandel, har varit de viktigaste orsakerna till denna utveckling.

Trump säger sig dock inte vara emot frihandel i sig, utan kritiserar främst det han kallar ”dåliga” frihandelsavtal. Han lovar att själv genomföra ”fantastiska frihandelsavtal”, och hävdar att hans erfarenhet som affärsman kommer att göra honom över­lägsen i sådana förhandlingar framöver. Men han har ännu inte specificerat hur ­sådana Trump-godkända avtal faktiskt skulle kunna se ut.

Ett annat område där Trump skiljer sig markant från traditionella republikaner är i synen på nedskärningar i de mest kostsamma välfärdsprogrammen. Länge präglades republikanernas partietablissemang av en närmast religiös övertygelse om vikten av att akut minska budgetunderskott och statsskulden, genom ”reformer” av de två mest populära välfärdsprogrammen Medicare (sjukförsäkring för pensionärer) och Social Security (en allmän socialförsäkring). Dessa förslag var populära bland tanke­smedjor och konservativa ideologer i Washington, men avskyddes av väljarna.

I viss mån kan man se Trump-väljarnas uppror mot partieliten som en protest mot just partiets fokus på nedskärningar i välfärdsprogram för äldre. Med Trump vid rodret har republikanerna mycket riktigt övergivit denna linje. Om det är något som utmärker republikanernas kärnväljare så är det att de är äldre och vita, och där vill man inte alls se några nedskärningar i Medicare och Social Security. Under den så kallade Tea Party-rörelsens höjdpunkt inför presidentvalet 2012 protesterade konservativa aktivister mot det de kallade en övermäktig statlig byråkrati.

Vid ett tillfälle syntes en äldre farbror med en skylt med texten ”Keep your govern­ment hands off my Medicare”, det vill säga: ”Håll dina statliga fingrar borta från min Medicare” – trots att Medicare redan är statligt. Men bakom detta aningen förvirrade budskap gömde sig en verklig oro över statliga nedskärningar, eller bara förändringar, i just Medicare, som är ett populärt och ­relativt ­effektivt program. Trump har lyssnat på dessa väljare och lyckats förändra republikanerna som parti genom att lyfta fokus bort från dessa nedskärningar. Den stora motsägelsen är att han samtidigt talar om att kraftigt minska statliga utgifter, statsskulden och budgetunderskottet. Ingen realistisk analys av hans sakpolitik kan konstatera att han kommer att kunna åstadkomma detta.

I ett tredje fall, synen på Federal Reserve, skiljer sig Trump också från stora delar av partiet. Han har tidigare uttryckt sig mycket kritiskt om Federal Reserve, USA:s centralbank, och i synnerhet den av Obama tillsatte ordföranden Janet Yellen, som Trump lovat avsätta om han blir president. Under primärvalet talade Trump ofta om hur centralbankens låga räntor skadat vanliga småsparare och lovade att orkestrera en omfattande ­revision av centralbankens verksamhet, vilket länge varit populärt bland den högerpopulistiska falangen av republikanerna. Under Trumps stora ekonomiska linjetal i Detroit gav han dock inga specifika löften om detta. Det är svårt att mejsla ut vad Trump egentligen vill göra med Federal Reserve, mer än att använda institutionen som en retorisk slagpåse under presidentkampanjen. Där blir kritiken mot Yellen framför allt ett sätt att bunta ihop Washington och ­finanseliten som en konspiration mot vanliga, hederligt arbetande amerikaner. Det förblir kärnan i Trumps kampanj när slut­fasen i presidentkampanjen närmar sig.

Mot slutet av augusti reser Trump runt i det amerikanska rostbältet, från Michigan till Ohio, för en rad traditionella kampanjevenemang. Det är inte riktigt samma energi­nivå som när Donald Trump seglade fram som en ostoppbar kraft genom republikanernas primärval i våras. Det verkar som att han sent omsider har reagerat på de dalande opinionssiffrorna genom att försöka framstå som en aningen mer seriös kandidat under sina tal.

Han har lanserat ett nytt grepp, där han plockar fram en bunt vita pappskyltar illustrerade med diagram och grafer som ska visa hur illa det står till i den amerikanska ekonomin. Det är uppenbart att det inte var Trump själv som först föreslog denna kampanjtaktik: Han ser obekväm ut när han viftar lite förstrött med diagrammen och muttrar om hur arbetslösheten egentligen är mycket högre än vad media och Washington vill erkänna. Hela presentationen är svår att följa från publikens håll – det är som ett slags analog powerpoint-föreläsning, med skyltar i stället för digitala illustrationer. ­Publiken är mer intresserad av att höra ­Donald Trump hetsa mot mexikaner och muslimer, än att lyssna på sakpolitiska detaljer från hans ekonomiska program.

Trots att den republikanska presidentkandidaten nu tillsatt ett ekonomiskt team av ett tjugotal veteraner från Wall Street och ­republikanska tankesmedjor, och att hans nya kampanjledare Steve Bennon själv har en bakgrund på banken Goldman Sachs, går han till val på ett budskap om folket mot eliten.

Sammantaget är det svårt att få en klarhet i vad Trump egentligen vill göra. Med mindre än tre månader kvar till presidentvalet framstår kampanjen fortfarande mest som en rad känsloutbrott, där han hetsar upp sina frustrerade väljare mot en diffus elit i Washington och på Wall Street, men även mot etniska minoriteter, demokraterna som parti och Hillary Clinton och Barack Obama som personer. Även efter att han lanserat allt fler sakpolitiska förslag definieras Trumps kampanj mer av allt som den är emot, än det han är för.