EMU: Räddningsplanerna

Medan EMU:s tilltänkta kärnländer kämpar för att klarakonvergenskraven, går det förvånansvärt bra för periferiländernabåde i norr och i söder. Det finns till och med risk att EMU:sabsoluta kärnland, Tyskland, inte klarar konvergenskraven för deoffentliga finanserna vid en strikt tolkning av kriterierna.Denna framväxande problematik beror huvudsakligen på attperiferiländerna har haft en gynnad export genomdeprecieringarna av valutorna under ERM-kriserna 1992 och 1993.De kom ur den djupa lågkonjunkturen lättare än kärnländerna, ochhar haft mera skjuts i tillväxten.

Sedan 1995 växer Portugals och Spaniens BNP med 2-3 procentårligen, Finlands med över 3 procent, Irlands med minst 6procent. Tyskland ligger under 2 procent under åren 1995-97 ochFrankrike hamnar på ungefär 2 procent.

Idag har krisvalutorna återhämtat en del av fallet. Den tyska D–marken har deprecierat mot dollarn, vilket kommer att ge extraskjuts åt tillväxten i Tyskland 1998 och framåt (det talas omatt effekten kan bli så mycket som 0,4 procent i ökad BNP). Menvad hjälper det, när det är på 1997 års siffror som EU-ländernaskall kvala in i EMU? Man kan utgå från att det finns en hemligfall-back-plan under utveckling i Tysklands och Frankrikespremiärministerkanslier. Holland sägs vara enda landet utanförden fransk-tyska kärnan, som deltar i utvecklingsarbetet.

Parallellt pågår en nästan lika hemlig diskussion i Monetärakommittén om villkoren för de länder som ansluter till EMUsenare. Säkerligen glider dessa processer ihop under våren.Tills en reservplan eventuellt sätts i verket gäller lagd plan.Allt annat avfärdas som spekulationer.

Syftet med en reservplan är att garantera unionen en stark start.Att det är så Tyskland vill ha det, har inte undgått någon.Uttryckt på ett annat sätt är syftet att stoppa perifera ländermed en instabil tradition. De kan inte tillåtas äventyra EMUunder det känsliga inledningsskedet. Dessutom har dessatraditionellt instabila länder vunnit sin konvergens oförtjäntlätt. Inget av det här kan medges offentligt. Men off the recordgörs ingen hemlighet av att Tyskland inte vill släppa insydländerna, framför allt inte Italien.

Reservplanen måste utformas så att ingen förlorar ansiktet, ochså att de finansiella marknaderna inte går i taket. Valet avtidpunkt är självfallet mycket kritiskt.

Exakt hur planen skulle kunna se ut vet vi inte. Men här är ettpar tänkbara varianter, i grova drag:De länder, som anses äventyra EMU:s trovärdighet iinledningsskedet, erbjuds ett slags halvt inträde i EMU. De ärmed, påbörjar övergången till euro i interbanksystemet ochsitter med i ECB:s styrande organ. Men de får inte vara med ochfatta besluten. Detta är naturligtvis totalt grundlagsvidrigt.Men det brukar alltid gå att hitta någon konstruktion som kanpassera.

En annan variant är att dessa länder utlovas inträde om etteller två år. När överenskommelsen offentliggörs heter det attde aktuella länderna självfallet är välkomna i EMU, att dekvalificerat sig på ett föredömligt sätt, och klarat av deflesta kriterier. Emellertid är deras historia avstabilitetsorienterad finanspolitik så kort att man ännu intekan säga om den är uthållig. Och en uthållig ekonomisk politikär som bekant ett av kriterierna i Maastrichtfördraget.Europeiska rådet har därför beslutat att ge dessa länderytterligare tid för att konsolidera sin finanspolitik… Omalternativet är att Tyskland skjuter upp hela projektet för alla,väljer de sannolikt att svälja nesan och går med på en reträtt iordnade former. Görs det hela på rätt sätt, och vid rätttidpunkt, kan överenskommelsen förhoppningsvis accepteras avmarknden, så att reträtten i sig inte äventyrar dessa ländersfortsatta konvergens.

Italien är alltså huvudmålet för en sådan plan. Menöverenskommelsen kan också komma att omfatta Spanien ochPortugal. Det kan nämligen bli politiskt svårt att dra en gränsmellan EU:s sydländer, och även när det gäller Spanien ochPortugal är det nog möjligt att hänvisa till att de ännu intehar bevisat sin uthållighet.

När skulle en sådan överenskommelse offentliggöras? För attundvika turbulens är det nödvändigt att förekomma marknaden.Just nu håller det – enligt Financial Times – på att växa framen enighet i EU om att listan över länder som kvalificerar sigbör vara klar senast i september 1997. Halvårssiffrorna 1997 ochkonjunkturutvecklingen – blir allt mer avgörande. Ett problem äratt Frankrike och Tyskland har diametralt olika syn påsydländernas deltagande i EMU. Tyskland vill alltså stoppa dem,medan Frankrike vill binda in dem i unionen så fort som möjligtför att undvika att de deprecierar sina valutor igen.

Men Tyskland kan nog få med sig Frankrike om reservplanenkonstrueras så att sydländerna inte kan depreciera sina valutorunder den utsträckta kvalificeringstiden.

Som beskrivits ovan skulle alltså EMU-dramat kunna utvecklas ombåde kärnländerna och periferiländerna klarar kriterierna, ellerligger mycket nära att göra det.

Men den senaste tiden har den sega ekonomiska utvecklingen iTyskland rest frågan om Tyskland når så långt. Flera bedömningar- från OECD och från några tyska konjunkturinstitut – pekar påatt budgetunderskottet kan komma att hamna på uppåt 3,4 – 3,5procent. Vidare är det högst sannolikt att skuldkriteriet på 60procent kommer att överskridas lite grann. Det sista skullekanske inte göra så mycket om det var det enda problemet. Men ikombination med en budgetmiss, blir det allvarligt, särskilt somskulden trendmässigt utvecklas åt fel håll.

Vad händer om förbundskansler Kohl inte lyckas rätta till detta?Givet att Tyskland vill starta med en mindre stabilare union,kan den enda utvägen faktiskt vara att skjuta upp starten ett åreller två. Att låta EMU bildas utan Tyskland är nämligenotänkbart, även om det är den väg som Maastrichtfördragetanvisar. Återstår att skjuta upp, och vänta in Tyskland – hurfördragsvidrigt det än är.

Även ett förseningsbesked måste förmodligen lämnas tidigt underandra halvåret 1997, och det skulle kunna låta ungefär så här:När Maastrichtkriterierna formulerades i slutet av 1991 byggdede på förväntningar om en normal konjunkturutveckling. Iverkligheten drabbades Europa av efterkrigstidens djupastelågkonjunktur. Detta har under flera år skapat stora problem föralla EU-länder, samtidigt som en stor strukturomvandlingsvågsvept över kontinenten, framkallad av den skärpta konkurrensen ivärlden.

EU:s stats- och regeringschefer har därför beslutat attsenarelägga starten av valutaunionen med ett år, för att ge dennu uppåtgående konjunkturen chans att få igång den ekonomiskaaktiviteten i unionen och lindra den höga arbetslösheten. Flermedlemsländer får därmed chans att klara konvergenskraven, ochkonsolidera den stabilitetsorienterade politiken. Beslutet omvilka länder som skall anses kvalificerade kommer att fattas påbasis av 1998 års ekonomiska utfall, och fattas så tidigt sommöjligt under våren 1999. Tredje fasen i övergången till EMUinleds den 1 januari år 2000. I övrigt ligger övergångsplanenfast… Inträffar förseningscenariet, ökar förstås chanserna förItalien, Spanien och Portugal att komma med från början. Riskenmed en försening är att den öppnar för misstankar om ytterligareförseningar.

FAKTARUTA: Italien utanför?

JP Morgans EMU-indikator. Finansmarknadens prognos försannolikheten av EMU-medlemskap 1999 (relativa priser 10-årigaränteswappar). Procent.

27 jan 10 feb 24 febTyskland 100 100 100Frankrike 100 100 100Belgien 100 100 100Spanien 80 74 62Sverige 72 66 64Italien 73 63 62Danmark 54 45 39Storbrit. 40 39 35Källa: JP Morgan

Tilltron till att Italien och Spanien skall kvalificera sig tillEMU i första omgången har fått sig en rejäl knäck på sistone.