EMU: Hårt nej att vänta från s-kongressen

Det är som bekant det socialdemokratiska partiet som avgör omSverige skall gå med i EMU från starten 1999 eller ej. Det skervid partikongressen i Sundsvall i mitten av september. Beslutetdär kan bli mera negativt än vad marknadens aktörer väntar sig.Detta beslut föregås av en rekommendation från partistyrelsentill kongressen; på denna funderas det just nu intensivt ipartihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. Vad kan dåpartistyrelsen och partiets verkställande utskott tänkas viljastrida för på kongressen? Ett mjukt nej, som det har talats omen tid?

Nu antyds från centralt socialdemokratiskt håll att det kan blifråga om ett betydligt hårdare paket. Detta – tillsammans med endel andra signaler – ger oss anledning tro att partietförbereder en mer defensiv rekommendation än väntat. Detviktigaste skälet är att partiledningen bestämt sig för att intedriva igenom ännu en stor och viktig fråga med skohorn.” Mangjorde det inför EU-omröstningen 1992, och lärdomen ärotvetydig; skohorn leder till bakslag.

Andra skäl är de allt mer EMU-skeptiska uttalandena frånregeringen, rapporter om allmänna stämningar ute i landet, ochresultat av opinionsundersökningar som knappast visar på någonökande kärlek till valutaunionen.

Känslan i det socialdemokratiska partiet är idag att manegentligen inte vill nöja sig med ett hårt nej till medlemskapfrån valutaunionens start. Man skulle också vilja förhindra allaförsök att smyga in Sverige i EMU; för det krävs ett nej nu äventill de grundlagsförändringar, som är en förutsättning fördeltagande i EMU.

Nästa ordinarie tillfälle att ändra ett hårt nej nu är nästakongress. Den infaller år 2001, och på dess lott skall detdefinitiva besluten falla, enligt tankegångarna idag. Hur denkongressen kommer att förhålla sig är förstås omöjligt att sägaidag. Mycket vatten hinner rinna under broarna tills dess. Menman kan slå fast följande:En hänvisning till nästa kongress skjuter upp Sveriges inträde iEMU till tidigast år 2002 – alltså det år då euron skall blilagligt betalningsmedel i eurozonen.

Om nejet omfattar även grundlagsförändringar, skjuts inträdetupp till år 2003. Då måste valet år 2002 passera för att få tillstånd de grundlagsändringar som krävs.

Att säga nej till grundlagsförändringar kan dock visa sigalltför problematiskt, eller eventuellt ett slag i luften. Degrundlagsförändringar som är på gång gäller riksbankensoberoende. Det handlar om att definiera villkoren för avsättningav riksbankschefen, om fullmäktiges utformning ochsedelutgivningsmonopolet. Alla dessa ändringar skall genomförasunder fas två på vägen mot EMU, i praktiken senast våren 1998,enligt Maastrichtfördraget.

En nära relaterad fråga handlar om var de valutapolitiskabesluten i Sverige skall fattas; i riksbanken som idag, eller iregeringen? Detta är en grundlagsfråga, men inget krav, enligtMaastrichtfördraget.

Det är fullt möjligt för partikongressen att stoppa den härlagändringsprocessen. Men frågan är om partistyrelsen vidnärmare eftertanke är villig att ta konsekvenserna av någotsådant. Det kan nämligen bli besvärligt med både relationernatill EU och det allmänna anseendet om Sverige struntar i sinaförpliktelser enligt fördraget. Och för att undvika detta, kanman behöva trassla in sig i diverse turneringar för att kringgåkravet på ändring av grundlagen.

Ett nej från kongressen, som skjuter upp första möjligainträdesdatum till år 2002, är sannolikt. Ett uppskjutande tillår 2003 är tänkbart, fast svårare.