EMU: Första veckan!

Förra veckans tyska räntehöjning väckte stor uppmärksamhet, medall rätt. Bundesbank höjde den tyska reporäntan från 3,0 till 3,3 procent. Inom några minuter hade även den franskacentralbanken höjt räntan, från 3,1 till 3,3 procent, och efternågra timmar hade Nederländerna, Belgien och Österrike följtderas exempel. Sällan har Bundesbanks makt över den europeiskapenningpolitiken verkat så tydlig.

Men förmodligen markerade den tyska räntehöjningen tvärtomslutet för den tyska penningpolitikens dominans i Europa. Frånoch med nu är det inflationsutsikterna i EMU-området som helhet,inte som hittills bara i Tyskland, som bestämmer hurpenningpolitiken skall se ut.

Den tyska höjningen var framför allt motiverad av insikten attde korta räntorna i EMU-länderna nu måste närma sig varandra.Den officiella förklaringen var visserligen att inflationen hardragit sig uppåt – men nästan alla bedömare är eniga om atthöjningen kom tidigare än vad som var motiverat av inhemska skäl.

Även om Bundesbank fortsätter att spela en framträdande roll iden europeiska penningpolitiken fram till den första januari1999 så är förutsättningarna nu helt annorlunda än tidigare.Eftersom EMU verkar bli av måste banken ta hänsyn till denekonomiska situationen i hela EMU-området. Senast den förstajanuari 1999, men troligen redan i maj nästa år, skall jukorträntorna i EMU-länderna ligga på samma nivå.

I efterhand har också chefen för EMI (föregångaren till deneuropeiska centralbanken), Wim Duisenberg, bekräftat atträntehöjningarna verkligen var ett led i samordningen inför EMU.Var kommer då korträntorna att hamna när de har nått euronivå?För närvarande ligger det vägda genomsnittet av styrräntor i detroliga EMU-länderna (inklusive Italien och Spanien) strax överfyra procent. Styrräntorna i Italien och Spanien liggerbetydligt högre, på fem respektive 6,25 procent, så de kommersäkert att sänka räntorna.

Tyskland, å sin sida, har ju visat sig berett att anpassa siggenom att höja sina räntor. Anpassningen framöver måste säkertkomma från båda håll. Att Italien och Spanien skulle sänka tilltysk nivå förefaller lika orimligt som att Tyskland med omnejdskulle höja till fem-sex procent. Eftersom den europeiskakonjunkturen är på väg uppåt är det dock rimligt att tänka sigatt man låter den genomsnittliga penningpolitiken bli litestramare. En rimlig gissning blir då att eurostyrräntan närmarsig 4,5 procent fram till i maj nästa år.

Är det en lämplig räntenivå i hela EMU? Den spanska konjunkturenär ju stark och att i dagens situation sänka styrräntan, frånhelt nyligen över fem procent ner till 4,25-4,5 procent, verkaregentligen helt fel. Å andra sidan har ju inflationen fallitkraftigt och har under de senaste månaderna hållit sig under tvåprocent.

Även den italienska inflationen har fallit under två procent iår och där är tillväxten dessutom betydligt svagare. Att Italiensänker sin styrränta, som för närvarande ligger på 6,25 procent,verkar därför väl motiverat även av inhemska skäl. Men samtidigtmåste man säga att det har hänt så mycket i båda dessa ekonomieratt det måste vara mycket svårt att säga precis var den rättanivån ligger. Så sent som 1995 låg inflationen på fem-sexprocent. Genom att lätta rejält på penningpolitiken ökarnaturligtvis risken för att inflationen återigen tar fart. Menvem bestämmer egentligen om penningpolitiken är väl avvägd?Förra veckans samordnade ränteaktion kanske var ett smakprov påhur penningpolitiken kommer att bedrivas fram till den förstajanuari 1999.

Riktigt vem som för befälet är dock svårt att veta.Förhoppningsvis går det bra ändå, under en övergångsperiod somdenna. Det gemensamma intresset av att inleda EMU i ordnadeformer är ju stort. Och till skillnad från tidigare, närTyskland envist vägrade att ta någon som helst hänsyn till någotannat än de tyska inflationsutsikterna, tycks ju till och medtyskarna nu ha kommit till slutsatsen att det ligger i deraseget intresse att se till att euroräntan hamnar på en sådan nivåatt även den spanska och italienska inflationen håller sig ischack.