Eliten och vänsterns kandidat

Under demokraternas partikonvent i juli i år skröt en del demokrater om att partiet fått igenom det mest progressiva valmanifestet i partiets moderna historia. Politiska analytiker i USA påstod att utmanaren Bernie Sanders hade fått Hillary Clinton att ställa sig långt till vänster i framför allt den ekonomiska politiken.

Men samtidigt har Clinton traditionellt sett tillhört demokraternas mest näringslivsvänliga mittfåra. Under partikonventet torgfördes inte bara progressiv populism från vänsterdemokrater som Bernie Sanders och Elizabeth Warren, utan vi fick även lyssna på småföretagare och entreprenörer, och mångmiljardären Michael Bloomberg, som förklarade att Clinton var det enda tänkbara alternativet i presidentvalet om man vill undvika en fullständig kollaps för världsekonomin.

Så, är presidentkandidaten Hillary Clinton fortfarande en av de Wall Street-vänliga mittendemokraterna som dominerade ­hennes makes administration på 1990- talet, eller har hon ställt sig helhjärtat ­bakom de energiska vänsterdemokraternas nya krav?

Sanningen är lite av varje. Om man grans­kar Clintons ekonomiska sakpolitik så möts man av en blandning av traditionell mittenpolitik och mer progressiva förslag som vuxit fram ur vänsterns intressegrupper.

Under primärvalet rådde det inget tvivel om att Clinton kampanjade till vänster. Ett av kampanjens inofficiella motton då var ”No enemies to the left”, ”inga fiender till vänster”.

Men nu i höstens val är hon mer moderat. Hon inser att hon har en chans att vinna över grupper av republikaner som är obekväma med att stödja Trump.

För stora delar av näringslivet, Wall Street och företagsledare i USA:s storstäder är Trump en otänkbar kandidat. När Wall Street Journal i augusti tillfrågade 45 tidigare medlemmar av Vita husets ekonomiska råd – såväl republikaner som demokrater – så svarade 18 av dem att de stödjer Clintons ekonomiska plan. Inte en enda av dem ställde sig däremot bakom Trump – inte ens de republikaner som arbetat under republikanska presidenter som George HW Bush och Ronald Reagan.

Hillary Clinton har ett gigantiskt övertag när det gäller stödet från ekonomiska experter, men det är något som inte alltid hjälper i val. I Brexit-valet var det som bekant den förlorande sidan som hade alla experterna på sin sida.

När det gäller ekonomiska policydetaljer spelar Clinton och Trump i helt olika viktklasser. Hillary Clintons ambitiösa ekonomiska plattform utformades redan förra året, då hon förväntade sig få en motståndare som skulle matcha hennes sakpolitiska tyngd – som Jeb Bush, Scott Walker eller Marco Rubio. Nu möter hon i stället Donald Trump, som inför valets slutspurt bara presenterar sju valfrågor på sin kampanjsajt. Clinton erbjuder däremot detaljerade lösningar i 38 olika frågor – totalt mer än 200 sidor av sakpolitiska förslag.

Det är främst den ekonomiska politiken som presenteras detaljerat. Där har Clinton rekryterat en stab av rådgivare som till lika delar kommer från sittande presidenten Barack Obamas administration och från maken Bill Clintons tid som president, men även från den nya mer progressiva generationen av demokrater, som arbetat med vänsterdemokrater som Elizabeth Warren och Sherrod Brown.

Under paraplybudskapet ”Stronger together” har Clinton presenterat ett om­fattande paket av ekonomiska reformer, som lovar att få USA:s ekonomiskt instabila medelklass tillbaka på fötter. Denna plan består bland annat av gigantiska investeringar i infrastruktur, där hon vill skapa en federal bank som finansierar ”flygplatser i världsklass, järnvägar, broar, motor- vägar och hamnar” över hela USA, samt utökade investeringar i bredband och för­nybar energi.

Hon lovar också en mer generös bidragspolitik till studenter och barnfamiljer, där hon bland annat vill expandera stödet för avgiftsfria college, införa betald föräldra­ledighet (vilket USA, som enda land i OECD, inte har i dag), betald sjukfrånvaro och en expansion av allmän barnomsorg. Dessa nya utgifter ska finansieras med en skattehöjning på höginkomsttagare. Enligt hennes ekonomiska plattform kommer även investeringarna i barnomsorg och föräldraledighet delvis att finansiera sig själva, genom att fler kvinnor kan arbeta heltid.

Medan Bernie Sanders och många progressiva demokrater förespråkat en kraftig höjning av den federala minimilönen, från 7,25 dollar i dag till 15 dollar över hela landet, så nöjer sig Clinton med en aningen mindre höjning, till 12 dollar i timmen. Samtidigt vill hon ge lokala regeringar rätten att höja ­högre än så. I dag har exempelvis delstater som Kalifornien och New York, samt städer som Chicago och Seattle, redan infört 15 dollar som minimilön.

Clinton tycker att det är logiskt att USA:s dyraste städer – som San Francisco och New York – har en såpass hög minimilön, men ifrågasätter om delstater som Arkansas och Alabama, där levnadskostnaderna är mind­re än hälften så höga som i kusternas storstäder, behöver en lika hög nivå.

Överlag har Clinton anammat en ekonomisk agenda som omfamnar mycket av den nya vänsterpopulismen som präglar partiets kärnväljare i dag. Redan förra sommaren, när hon först presenterade sitt ekonomiska program, var parollen ”Tillväxt och rättvisa”. Hon attackerade ”kvartalskapitalism” och ett ”ekonomiskt system som är riggat för de rikaste”. Här försöker Clinton slå två flugor i en smäll. Dels vill hon visa för partiets kärnväljare, och Sanders anhängare, att hon förstår deras oro och att hon kommer att prioritera den breda medelklassens ­ekonomiska trygghet. Dels vill hon distansera sig en smula från de nära relationerna med Wall Street.

Både Bernie Sanders och Donald Trump har högljutt kritiserat Clinton för att vara ett slags marionettdocka för finanseliten, efter att Clinton ägnat flera år åt att göra extremt välbetalda föreläsningar hos finansföretag, där hon ofta fick omkring en halv miljon dollar per tal.

I viss mån är Hillary Clintons kampanj ett försök att kompensera för detta. Hon tar ofta avstånd från 1990-talets ”Clintonomics”. Då var Bill Clintons ambition, påhejad av den moderata tankesmedjan Democratic Leadership Council, att flytta partiet mot mitten och höger, med fokus på budgetbalans, frihandel och avregleringar. Dessa program var populära då det begav sig och ekonomin blomstrade under Bill Clintons tid som president (snittinkomsterna i USA ökade med 14 procent under Bill Clintons åtta år i Vita huset).

Men i dag har mycket av denna politik blivit kryptonit för Hillary Clinton. Till stor del verkar hennes kampanj faktiskt handla om att ta avstånd från just den politik som Bill och demokraterna representerade på 1990-talet, hela ”third way”-projektet där demokraterna skulle förnya sig, som ett parti där kärnväljare till lika stor del var stor­stadens medelklass som arbetarklassen i gamla fabriksstäder.

I dag står demokraterna som parti tydligt till vänster om Bill Clintons 1990-tals­politik och Hillary Clinton har följt med i den ­utvecklingen. Detta leder ofta till missvisande rapporter om att hon plötsligt skulle ha blivit en protektionist som är ”emot frihandel”. I själva verket förblir hon frihandelsvänlig, men vill omförhandla frihandelsavtalet TPP för att få igenom bland annat hårdare klimatregleringar och bättre villkor för arbetare på hemmaplan. I synnerhet har hon fokuserat på en detalj i avtalet, som hon ställer sig emot. TPP förväntas göra det ­lättare för Kina att tillverka bilar, eftersom de tillåts kalla bilar ”tillverkade i USA” även om Kina gjort merparten av själva tillverkningsprocessen, så länge de bara har monterats ihop i USA. Clinton har ofta kritiserat denna fråga i det så kallade rostbältet av gamla ­fabriksstäder i delstater som Ohio, Michigan och Pennsylvania, där många hoppas på en återväxt av fabriksjobb.

Hon vill också investera nya resurser i omskolning för dem som förlorat sina jobb när ­fabriker flyttar utomlands eller automatiserar arbetskraften.

– Vi måste ge mer stöd till dem som påverkats av handelspolitiken. Vi har inte gjort ett tillräckligt bra jobb där, sa hon i en intervju med Washington Post i somras.

Clinton vill även införa skatteavdrag för företag som erbjuder anställda en del av vinsten och genomföra hårdare lagar mot visstidsanställningar, garantier för betald övertid och incitament för företag att dela vinster med anställda. Clinton stödjer även den så kallade ”Buffett-regeln”, döpt efter finansmannen Warren Buffett, som protesterade mot att han betalar lägre skatt än sin sekreterare.

Donald Trump har kritiserat Clinton för att stödja Nafta, frihandelsavtalet med Mexiko och Kanada som maken genom­förde på 1990-talet. Enligt Trump är detta ”det värs­ta handelsavtalet i USA:s historia”. Men Clinton försöker uttala sig mer nyanserat om framtida handelspolitik.

– Trump förstår inte hur komplext detta är. Han vill starta ett handelskrig med Kina. Jag förstår att många amerikaner är oroade över våra handelsavtal, men att starta ett handelskrig är fel väg att gå, sa hon i ett tal i San Diego i juni.

År 1992, när Bill Clinton utmanade den sittande presidenten George HW Bush, sa Clintons chefsstrateg James Carville i ett berömt uttalande: ”It’s the economy, stupid” (ungefär ”Det är ekonomin, dummer”). Ekonomin avgjorde det valet, och har avgjort i princip alla val sedan dess – möjligen med undantag för 2004, då den yngre Bush blev omvald på ett budskap som främst handlade om utrikespolitik och terrorism.

Men inför höstens val är ekonomin den i särklass viktigaste frågan. Hela 86 procent av väljarna säger till Gallup att det är den ­fråga som kommer att avgöra deras röst.

Där är det oroande för Clinton att Trump har ett knappt övertag när amerikaner får säga vilken kandidat som kommer att få igång landets ekonomi.

Donald Trump har högre förtroende än Clinton när det gäller ekonomin: 48 mot 43 procent, enligt Pew Research i juni. Flera andra mätningar ger honom också ett litet övertag på den punkten.

Men Clinton har samtidigt ett betydligt större övertag när det gäller många av de frågor som tangerar ekonomi. När väljarna får svara på vem som ”bryr sig mest om ­sådana som du” eller ”prioriterar medelklassens intressen” så leder Clinton.

Efter åtta år med Obama i Vita huset mår den amerikanska ekonomin också relativt bra. Arbetslösheten har halverats från 10 till 5 procent. Enligt en preliminär analys från Sentier Research har medelklassens löner ökat väsentligt de senaste tolv månaderna, för första gången på 2000-talet. The ­Economist kallade nyligen USA:s ekonomi för ”världens starkaste”. Att USA är relativt välmående står i kontrast till den alarmis­tiska domedagsstämning som präglar Donald Trumps retorik, men det märks inte minns i att Obama har goda förtroende­siffror, som legat stadigt över 50 procent ­under sommaren.

Donald Trump och republikanerna varnar ofta för att en valseger för Clinton skulle innebära ”Barack Obamas tredje mandat­period”. Men det verkar faktiskt vara just det en knapp majoritet av väljarna vill ha.

”Clintons ekonomiska plattform är väldigt lik Obamas löften och budgetförslag som president”, säger Josh Bivens, policy­direktör för liberala Economic Policy Institute, som står nära både Clinton och Obama, i en intervju med Bloomberg Businessweek.

Det tyder på att Hillary Clinton inte har något emot att förknippas med Obamas politiska gärning. Hennes utmaning handlar nu om att påminna väljarna om att presidentval faktiskt handlar om sakfrågor. Trump lär göra sitt bästa för att se till att det inte blir så.