Ekorrhjulet lockar igen

Regeringen har siktet inställt på att åter nå målet om 4,0 procents öppen arbetslöshet, även om målet på grund av en statistisk omläggning numera höjts (eller kanske snarare sänkts) till 4,5 procent. I regeringens egna prognoser från vårpropositionen ska målet vara uppfyllt någon gång mot slutet av 2007.

Den andra stora ekonomisk-politiska makthavaren i svensk ekonomi – Riksbanken – tror på ungefär samma scenario. Sjunkande arbetslöshet är därför det kanske främsta skälet till att räntan ska upp. En alldeles för låg arbetslöshet riskerar, enligt analysen, att utmynna i stigande lönekostnader och därmed högre inflation. Därför kan det vara bra att strama åt i god tid.

Det här är en utveckling som tycks vara bankdirektionens egen bedömning och räntan ska därför höjas först i juni och sedan ytterligare i flera små steg. Den tolkningen av Riksbankens signaler gör många marknadsbedömare i dag.

Alla är dock inte lika säkra på att det här scenariot blir verklighet. I all fall inte när det gäller den öppna arbetslösheten. Arbetslösheten definieras ju i förhållande till hur många som faktiskt finns tillgängliga på arbetsmarknaden och därför spelar det, förutom sysselsättningsförändringen, stor roll hur många nya som tillkommer på arbetsmarknaden när tiderna ljusnar.

Flera bedömare, inklusive Affärsvärlden, tror att såväl regeringen som Riksbanken har underskattat det möjliga inflödet av nya arbetssökande. De senaste skeptikerna är SEB:s ekonomer som i sin senaste prognos räknar med ett betydligt mindre fall i den öppna arbetslösheten.

– Det kan bli ett historiskt skifte i arbetskraftsutbudet i den här konjunkturuppgången. Flera faktorer kan samverka till att det blir en riktig ketchupeffekt när det gäller hur många som finns tillgängliga på arbetsmarknaden, säger prognoschefen vid banken, Håkan Frisén.

Skälen till detta är tre:

1 Det normala cykliska mönstret är att arbetskraftsdeltagandet stiger när sannolikheten för att få ett jobb ökar. Om tillströmningen i varje åldersgrupp skulle stiga på samma sätt som åren 1998-2000 skulle arbetskraften växa med 1,3-1,5 procent per år, enligt SEB:s beräkningar. Riksbanken räknar med en ökning på mindre än hälften av detta.

2 Beteendemönster har ändrats. Nu stiger förvärvsfrekvensen särskilt mycket i de yngsta och äldsta åldersgrupperna. Förändringarna i pensionssystemet är det sannolika skälet till att äldre arbetar mera medan uppgången bland de yngre beror på en normalisering av antalet studenter.

3 Sjukskrivningarna är på väg ner och kraven på bidragstagare har ökat. Trycket att aktivt söka ett arbete har stigit. Till det ska också läggas att när tiderna blir bättre blir det troligen allt svårare att fylla alla arbetsmarknadsåtgärder som regeringen har aviserat.

Enligt den senaste arbetsmarknadsstatistiken från i mars var de latent arbetssökande, det vill säga sådana som inte aktivt sökt arbete eller heltidsstuderande som sökt arbete, 196?000 personer. Det finns med andra ord ett betydande utrymme för att öka arbetskraftsutbudet från det här hållet.

Risken/chansen är därmed stor att såväl regeringen och Riksbanken har räknat fel på arbetsmarknadens funktionssätt. Kanske inte så mycket på själva sysselsättningen som på hur pass pressad arbetsmarknadssituationen och därmed resursanvändningen i ekonomin kommer att bli framöver. Troligen kommer det att bli betydligt svårare än tänkt för regeringen att uppfylla sitt mål för den öppna arbetslösheten. Och för Riksbanken blir det alls inte samma förutsättningar för att fortsätta att höja räntan.