Efter Clinton och Greenspan

Det amerikanska politiska livet går i fyraårscykler. Nu är detdags igen. I januari hålls de första primärvalen, i delstatenNew Hampshire, och redan i vår kommer det att stå klart vem somska företräda republikanerna och demokraterna i presidentvalet inovember.Men någon dramatik infinner sig inte. Efter åtta års obrutenekonomisk tillväxt är medborgarna till freds. Det gör jordmånenmager för politiker som vill lägga om kursen ordentligt. Därförär det inte konstigt att alla de fem ledandepresidentkandidaterna är eftertänksamma herrar som utstrålarstadga snarare än karisma.

Gores utmanare

Ändå finns där vissa skiljelinjer som omvärlden gör rätt i attlägga på minnet när valkampanjen snart går in i ett aktivareskede. Bland demokraterna står striden mellan vicepresident AlGore, en något träig yrkespolitiker med ett brinnande intresseför IT-frågor och miljö, och senator Bill Bradley. Denne varbasketproffs i ungdomen (inte precis någon nackdel i USA), stårpolitiskt något till vänster om Gore och har uttryckt visssympati för de som demonstrerade vid världshandelsmötet iSeattle. Den republikanska topptrion leds av George W. Bush, guvernör iTexas och son till den förre presidenten. Denne har samlat ihopen miljardstor kampanjkassa, mestadels från storföretagen.Frågan är dock om Bush junior, som festade intensivt iungdomsåren, är seriös nog för ämbetet.

Veteranen och lättviktaren

Seriös är däremot John McCain, en erfaren, vithårig senator frånArizona. McCains far och farfar var båda amiraler. Själv var hanockså yrkesmilitär och tillbringade fem år som krigsfånge iNordvietnam. Lättviktingen i sammanhanget är Steve Forbes,arvtagare till medieimperiet med samma namn. Att denneöverhuvudtaget tas på allvar som kandidat beror på att hanspenderar hundratals miljoner kronor av sina egna pengar påTV-reklam – det enda fungerande verktyget för den som vill nå uttill en befolkning på 250 miljoner.De tre republikanerna profilerar sig med aggressivaskattesänkningar. Forbes är mest radikal och föreslår att alla,inklusive miljonärerna, ska betala samma skattesats på omkring20 procent. Bush vill sänka mer för låg- ochmedelinkomsttagarna.

Men även Gore och Bradley vill sänka skatterna. Dessutom råderenighet, både bland politikerna i Washington och blandallmänheten, att det är Federal Reservechefen Alan Greenspan sombär huvudansvaret för den ekonomiska politiken. Republikanernaägnar sig åt vad som liknar avgudadyrkan, något som säkertgenerar den återhållsamme Greenspan. Om republikanerna fickbestämma skulle denne med automatik få sitt förordnande förlängtnär det löper ut i sommar.

Bra men 73

Demokraterna är kluvna. Clinton, Gore och Bradley respekterarGreenspan. Men de frågar sig – med all rätt – om det inte vorebra med ett byte snart. Greenspan har gjort ett gott jobb, menär 73 år gammal och har suttit på sin post sedan 1987.Centralbankschefer bör inte sitta för länge. Dessutom finns nuen utmärkt efterträdare i Robert Rubin, ansedd före dettafinansminister i Clintons regering och dessförinnan chef förinvestmentbanken Goldman Sachs.

BILDTEXT: Träige Gore och exbasketproffset Bradley vill bli demokraternaskandidat, mot presidentsonen Bush, veteranen McCain ellerarvtagaren Forbes.