Efter 25 års försummelse

I ett anförande i riksdagen i januari 1956 myntade dåvarande stats­ministern Tage Erlander begreppet ”de stora förväntningarnas missnöje”. Han fångade där, framsynt och vältaligt, det dilemma som politikerna hade hamnat i eftersom ”den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och en år från år snabbt stigande standard har skapat en ny tillförsikt hos alla inför framtiden”.

Men trots sina insikter lyckades Erlander och hans efterträdare Olof Palme – som hade skrivit talet – aldrig bryta mönstret. Välfärdsbygget fortsatte i tangentens riktning och tog sig så småningom alltmer bisarra uttryck. Exempelvis fick vissa grupper under en period högre ersättning när de var sjuka än när de arbetade, med förutsägbara effekter på arbetsmoralen. Alltsammans finansierat av stadigt stigande skatter som på marginalen kunde vara högre än 100 procent.

Fullskaleförsöket med socialförsäkringssystemen ändade mycket riktigt med förskräckelse. Först med den stora skattereformen år 1990 och sedan genom en rad begränsningar av förmånerna i spåren av den statsfinansiella krisen under det årtiondets första hälft.

Intressant – och ironiskt – nog såddes fröet till ett av dagens största samhällsproblem ungefär samtidigt. I december 1989 röstade en riksdagsmajoritet bestående av Vänsterpartiet kommunisterna och Socialdemokraterna, anförda av dåvarande skolminister Göran Persson, för att kommunalisera den svenska skolan. Beslutet genomfördes året därpå. Ytterligare ett år senare, 1991, vann de borgerliga partierna valet och Carl Bildt fick bilda regering. Dess kanske mest bestående bidrag till eftervärlden blev införandet av skolpengen och den där till kopplade friskolereformen.

Det var också regeringen Bildt som tog bort den öronmärkta statliga finansieringen av skolan till kommunerna. Något som Göran Persson nogsamt påpekade i en intervju i Dagens Nyheter i lördags där han försvarade själva kommunaliseringen (och också dömde ut att skolor drivs i vinstsyfte som aktiebolag). Under de gångna två decennierna har sedan nya läroplaner, betygssystem och lärarutbildningar avlöst varandra. Men inget tycks hjälpa. Svenska elever faller ohjälpligt i de internationella Pisa-undersökningarna.

Nu ska sägas att det inte är fastställt exakt vad raset beror på. Andra faktorer som exempelvis ökad utomeuropeisk immigration – och därmed lägre studievana och ökad språkförbistring – kan också vara betydelsefulla. Men det är ändå svårt att tro att de många politiskt beslutade förändringarna av spelplanen inte har spelat någon roll.

Vi kan utgå från att de flesta politiker drivs av en önskan att göra samhället bättre så att de vinner väljarnas förtroende och därmed blir återvalda. Men de måste också hantera de stigande förväntningarnas missnöje, för att använda Erlanders ord. Väljarna nöjer sig sällan med status quo. För att bli framgångsrika i längden måste politiker därför även uppvisa dådkraft och leda förändring. Och så här i efterhand framstår det nästan som om skolan blev föremål för detta behov när den sociala ingenjörskonsten hade tömt ut sina möjligheter på andra områden.

Vi kan nog också utgå ifrån att alla dessa beslut om skolan inte har fattats i ett vakuum. Snarare är de resultatet av vad känsliga öron har uppfattat som viktiga väljar­gruppers outtalade önskan. Under de senaste tjugo åren har nämligen synen på det uppväxande släktet förändrats och det har sannolikt även de ungas sätt att se på sig själva.

Barnen är numera mittpunkten i familjen på ett sätt de knappast var tidigare. De curlas, skjutsas, hämtas och lämnas av hockey­mammor och fotbollspappor. Att komma sent till jobbet efter dansuppvisningen i skolan, eller att smita en timme tidigare för att hämta på dagis, uppfattas av många närmast som en mänsklig rättighet. Det är barnens önskemål som styr alltifrån fredagsmenyn till hur semestern ska tillbringas.

Barnen får tidigt lära sig att bestämma och att veta vad de vill. De får också höra att de kan bli vad de vill. Den pedagogiska klassikern ”Det ska vara roligt att lära sig” har av internetgenerationen alltmer kommit att omtolkas till ”Jag lär mig det som är roligt”.

Om en ny och bättre skola förutsätter förändrade värderingar och attityder hos väljarna – och kanske också de unga – så är det inget vi kan förvänta oss i närtid. Man skulle kunna hävda att väljarkåren kom ikapp Tage Erlander tankemässigt först efter 50 år, då den röstade på arbetslinjen i ­valet 2006. Låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid innan vi får en skolpolitik som både är ändamålsenlig och allmänt accepterad.