ECB utan förtroende

ECB beslöt vid sitt rådsmöte idag onsdag som väntat att lämna styrräntan oförändrad på 4,5 procent. Det beslutet kommer efter att centralbanken plötsligt och oväntat sänkte räntan med 0,25 procentenheter den 10 maj.

ECBs representanter hade då in i det sista hållit fast vid att euro-länderna inte drabbats särskilt hårt av den internationella konjunkturnedgången och att inflationen var ett större problem än tillväxten.

Sedan gjorde den en kovändning och sänkte räntan. Som skäl angavs att statistiken över penningmängden, som är ECBs viktigaste referenspunkt i inflationsbekämpningen, en tid hade varit felaktig och överskattats. Men för marknaden var beslutet obegripligt och elaka tungor säger att ECB gav efter för det starka marknadstrycket att sänka, trots ett inflationstryck på nära tre procent. Ett rykte gör till och med gällande att amerikanska Fed-chefen Alan Greenspan ringde upp ECB-chefen Wim Duisenberg och tryckte på…

Duisenberg har i efterhand bekräftat att vägen fram till beslutet var krokig och ledamöterna hade svårt att enas om ett beslut. Oenigheten är inte förvånande. Med tanke på att det ibland råder oenighet även bland de svenska riksbanksledamöterna, som har att styra över ett litet heterogent kungarike, vore det märkligt om det inom ECB, som styr över 12 olika länder, bara fanns en åsikt.

Här ligger också ett viktigt skäl till att ECB uppfattas som hopplöst oförutsägbart. Den europeiska penningpolitiken är extremt komplex och det finns säkert minst lika många åsikter som ledamöter om hur penningpolitiken skall föras. ECB har inte lyckats utveckla en bra modell för att kommunicera sin politik, men orsaken är kanske helt enkelt att den inte har utvecklat ett tillräckligt strukturerat, förutsägbart arbetssätt.

Penningmängden är ett mått som många centralbanker tidigare använde för att spåra inflationstendenser. Nu för tiden betraktas det av de flesta som ett osäkert instrument, främst därför att det finns så många andra betalningsmedel än pengar idag, vilket rubbar bilden. Inflationen kan alltså dra iväg även om penningmängden ser balanserad ut. Det finns ett huvudskäl till att ECB valt detta mått, det är att deras förebild tyska Bundesbank använde detta.

Ett annat, kanske lika viktigt skäl, som representanterna inte talar så mycket om, är säkert att det var ett enkelt mått i en komplex värld. Att få ihop statistiken inom euro-området kan inte vara särskilt lätt, risken att man blandar äpplen och päron är uppenbar.

En annan fråga, lättare att åtgärda, är om banken idag är tillräckligt flexibel för att klara sitt komplexa arbete. I ett valutaområde med tolv vitt skilda ekonomier skulle inflationsmålet behöva höjas.

Den tyska Bundesbankledamoten Klaus-Dieter Kuehbacher har också föreslagit att ECB skall utvidga inflationsmålet från nuvarande två till tre procent. Då skulle ECB kanske också lättare kunna motivera sin politik och göra sig bättre förstådd på marknaden.

Det svaga förtroendet för ECB bidrar, tillsammans med den svagare ekonomiska utvecklingen, till att prognosen för euron ser fortsatt dyster ut. De flesta bedömare, däribland Merrill Lynch och SEB, är rörande eniga om att euron kommer att fortsätta falla mot dollarn under året och det är svårt att se vad som skulle kunna hejda fallet.

Men det är inget som verkar bekymra finansministrarna i området. Den belgiske finansministern och eurogruppsordföranden Didier Reynders gjorde idag ett uttalande där han på frågan om den svaga eurons betyde1lse svarade; ”det är det interna värdet på euron som är det viktiga… förresten, en euro är en euro”.