Dyrbar rysskräck

I april 1999 satt Mattias Westman i ett dammigt kontorsrum i ett komplex vid Moskvafloden. Han funderade över den aktiemarknad som hans fondbolag Prosperity Capital Management hade investerat tungt i. Den hade kraschat hösten 1998 då ryska staten blev bankrutt.

– Rädslan för att allt bara ska försvinna är ju inte kvar längre. Det är positivt, sa Westman när jag intervjuade honom för en annan tidning.

Det fanns, argumenterade Westman, så mycket värden i landet, plus en helt outvecklad konsumtionssugen befolkning. Fick man bara ordning på infrastrukturen och statsbudgeten, vilket det fanns hopp om, så hade landet alla möjligheter. Och då var priset på aktier skrattretande.

Galghumorn frodades de där dagarna i Moskva. På den svenskgrundade mäklarfirman Brunswick i samma komplex skålade mäklarchefen Paul Meyer i champagne för att ryska börsen hade fördubblats sedan botten, RTS-index hade gått från strax under 40 till 60. Men den låg fortfarande 90 procent under all time high på 520 som noterades våren 1997.

Från 60 steg sedan index konstant i nio år och toppade på 2487 våren 2008. Börsvärdet fyrtiofaldigades. Och Prosperitys fonder steg långt mer än så.

När så krisen slog till i oktober gick botten ur både index och fonden. Fast RTS har dubblats igen från botten i januari och står nu nära 1100. Precis som förra gången är det lååångt kvar till toppen. Prosperity Capital ser också paralleller med hur det var för tio år sedan. I ett marknadsbrev från i höstas med rubriken “Tio skäl att tro på Ryssland” citerade fondfirman en handlare som 1998 förkunnade att han “hellre skulle äta kärnavfall än investera i Ryssland”.

Och fondens argumentation verkar fungera. Den statliga norska oljefonden valde härommånaden en ny förvaltare för “en ansenlig del” av de 1,33 miljarder dollar som fonden har investerade i ryska aktier. Det blev Mattias Westman och hans Prosperity Capital.

Men även i dag finns en ryssrädsla på marknaden, fast av något annan art än för tio år sedan. Det märks inte minst i misstänksamheten mot ryska VAZ som ihop med statliga Sberbank nu tar över delar av Opel. Det gäller också Sberbanks intresse för att ta över banker som kazakiska BTA (där svenska East Capital är delägare).

Vid en debatt på Handelshögskolan förra veckan, som jag modererade, pepprades vi av frågor från publiken om faran med det politiskt aggressiva Ryssland och landets ledare Vladimir Putin. Flera var allvarligt oroade över det politiska läget och att det skulle tala emot affärer med och investeringar i Ryssland.

Intill mig på podiet fanns fondfirman East Capitals grundare Peter Elam Håkansson, som inte ville vidkännas någon större politisk risk med ryska investeringar. Han var mer oroad över andra mer stabila länder i Östeuropa, såsom biltunga Slovakien. Peter Elam Håkansson har dock ett starkt egenintresse av att minska rysskräcken. Mer intressant var att han fick medhåll från Vladislav Savic, utrikesreporter på Sveriges Radio, som också satt på podiet.

Vladislav Savic, som just nu håller på med en bok om Ryssland och Putin, medgav att det finns stora brister i den ryska demokratin och att det visst finns anledning för länder i Rysslands närhet att vara på sin vakt. Men han menade att den ryska befolkningen i stort är ganska nöjd med regimen. Och att om man ser mer nyanserat på det och sätter på sig ryska glasögon, så framstår landets agerande som rationellt och i linje med hur de flesta andra länder skulle agera.

Att ryssarna skyddar sig mot Natos ganska aggressiva strategi i de gamla Sovjetrepublikerna är knappast orimligt. Och att låta statens företag utnyttja goda affärsmöjligheter, och utnyttja det juridiska systemet till dess gräns, är knappast något som Ryssland är ensamt om.

Denna syn står i bjärt kontrast till den drapa som tidningen The Economists Östeuropakorrespondent Edward Lucas levererar i senaste numret av det politiska magasinet Neo. Lucas hävdar att vi i “väst” just med vår affärsmässiga inställning säljer ut våra egna värderingar och underminerar vårt eget system.

Med all respekt för Lucas och The Economists tyngd och kunskap, tycker jag att slutsatserna är för ensidiga. Inte så att hans beskrivning av bristerna i det ryska systemet är felaktig. Men är vårt eget system, våra egna stater och företag verkligen så mycket bättre?

Jag tror inte det. Se på de hyperaggressiva internationella investmentbanker som de senaste åren har vänt ut-och-in på den internationella skatte- och kapitalmarknadsjuridiken. Att i nästa andetag oroas över de i sammanhanget små ryska bankerna är inte rimligt.

Att göra affärer med Ryssland är knappast ett utvecklingsmässigt steg baklänges. Även om linjen säkert inte är rak, borde mer interaktion betyda bättre förståelse och bättre möjligheter att påverka. Och så länge svenska exportföretag gör affärer med det långt mer brutala och totalitära Kina, så är Ryssland ett enkelt val. Och som Vladislav Savic sade på Handelsseminariet: Rysslands strategi är knappast att göra omvärlden till fiender. Någon måste ju köpa den ryska gasen och oljan.