Dyrbar lösning

Det sägs ofta att Japan redan har utnyttjat alla möjligheter att få fart på ekonomin med hjälp av den ekonomiska politiken. Den korta räntan ligger på noll. Budgetunderskott och statsskuld ligger på så höga nivåer att det är omöjligt att stimulera ekonomin den vägen. Det enda sättet att ta sig ur krisen vore att strama åt finanspolitiken. Det i sin tur skulle betyda att Japan måste genomföra strukturella reformer som åtminstone på kort sikt skulle ge en ännu värre nedgång med arbetslöshet, konkurser och fallande produktion. Därefter är det bara att hoppas på att detta får japanerna att tro på framtiden igen och därmed börja sätta sprätt på sina stora besparingar…

Men det finns de som inte håller med. Alan Krugman, professor i nationalekonomi vid det amerikanska Princetonuniversitetet, menar till exempel att ett av dagens problem är att den japanska centralbanken till och med är mer ortodox än vad konventionell teori och erfarenhet talar för. Det gäller även många andra centralbanker: att oberoende centralbanker ska vara ansvarsfulla och till varje pris skydda penningvärdet sitter djupt. Att finansiera budgetunderskott eller devalvera med hjälp av sedelpressar är tabu, vad teori och erfarenheter än säger. Detta skapar ett stort motstånd mot att föra en mer radikal penningpolitik, trots att det är precis vad Japan skulle behöva.

Åtgärda prisfallen

En radikalare penningpolitik skulle inte ersätta behovet av att rensa upp bland bankernas dåliga lån och genomföra andra strukturella reformer. Men det skulle göra det lättare att genomföra reformerna och vara ett sätt att bryta dödläget i ekonomin.

Det handlar främst om att få slut på deflationen, nedgången i den allmänna prisnivån, som förvärrar effekterna av de strukturella problemen. Fallande priser innebär ju att skulderna hela tiden blir tyngre att bära. Det blir en ond cirkel med ökande skuldbördor, allt fler dåliga lån hos bankerna och ökad försiktighet med att bevilja nya krediter. Dessutom innebär ju deflationen att det är bättre för hushållen att skjuta upp sin konsumtion, eftersom det mesta hela tiden blir billigare.

Svensson medicin

Lars E O Svensson, även han Princetonprofessor i nationalekonomi och tidigare rådgivare åt den svenska riksbanken, är förmodligen den som har den mest genomtänkta penningpolitiska strategin.

Hans recept ser ut så här: Till att börja med handlar det om att komma tillbaka till en rimlig prisnivå och därmed också rimligare värden på skulderna. Det kan ske genom att priserna ökar med kanske 1-2 procent per år.

Men hur ska man få priserna att stiga? Det första steget är att sätta upp ett tillfälligt växelkursmål för den japanska yenen. Målet ska ligga på en sådan nivå att yenen blir tydligt undervärderad. Då bör allmänheten förvänta sig en real förstärkning av yenen. Med en fast nominell växelkurs kan den reala förstärkningen bara uppnås genom att den inhemska prisnivån stiger. Därför bör folk förvänta sig stigande priser i stället för deflation.

Förväntningar om en real förstärkning av valutan borde också ge en viss nedgång i den långa realräntan. Till skillnad från de korta räntorna, som redan ligger på noll, ligger de långa räntorna i Japan på 2-3 procent nominellt och ännu högre realt. Öppna internationella kapitalmarknader innebär att den förväntade reala avkastningen på placeringar i Japan ska vara ungefär densamma som i andra länder. Om en stigande valuta väntas höja avkastningen behöver inte räntan vara lika hög.

Att låsa fast valutan låter kanske som en vansklig väg för många svenskar. Men till skillnad mot i Sverige i början av 1990-talet handlar det om att hålla valutan på en undervärderad nivå. Det är mycket lättare än att försvara en övervärderad valuta. Det kan centralbanken göra genom att sälja yen mot utländsk valuta. Det innebär ju till och med att valutareserven blir större och större. Tillgången på japanska yen är inget problem, eftersom centralbanken själv kan trycka upp hur mycket som helst. I Sverige handlade det om att stötta kronan genom att köpa kronor för utländsk valuta som man inte alls har obegränsad tillgång till.

Konkurrenskraft

Denna metod borde enligt Lars E O Svensson sätta fart på ekonomin. En rejäl försvagning av valutan gör ju export och inhemsk konkurrensutsatt produktion mer konkurrenskraftig. Lägre långa räntor bör ge en viss stimulans åt både konsumtion och investeringar. Tillsammans borde en bättre efterfrågan och en kraftig försvagning av valutan ge prisökningar i stället för deflation. När prisnivån har nått en rimligare nivå bör man överge växelkursmålet och föra en penningpolitik med flytande växelkurs och inflationsmål.

Varför genomför inte Japan detta omedelbart? För det första av det skäl som nämndes ovan, att det strider mot vad som uppfattas som “ansvarsfullt” beteende hos centralbanker.

För det andra är det förstås aldrig populärt att devalvera. Det slår ju direkt mot andra länders konkurrenskraft. Att få igång den japanska ekonomin på det här sättet skulle på kort sikt bli kännbart för både USA, som tar emot 30 procent av Japans export, och för andra asiatiska länder. Det är därför USA ständigt upprepar att Japan måste ta itu med strukturella reformer i stället för att låta yenen försvagas.

Å andra sidan är det argumentet kanske överspelat när det gäller Japan. Alternativet med fortsatt stagnation, som i värsta fall leder till en riktig krasch, vore ännu värre för omvärlden än en rejäl devalvering idag. På sikt skulle det gynna även omvärlden om den japanska ekonomin till slut började växa och återhämta sig.

Stor devalvering krävs

Förslaget har också kritiserats för att vara otillräckligt. Det skulle krävas en mycket stor devalvering för att en högre nettoexport verkligen skulle kunna lyfta tillväxten. Och att importpriserna bör stiga efter en devalvering skulle knappast heller räcka till för att verkligen skapa förväntningar om stigande priser.

Lars E O Svensson menar dock att man missar helheten, den främsta poängen med att devalvera är till exempel inte att stimulera exporten utan att få priserna att vända uppåt.

Handelsbankens ekonomer, som nyligen presenterade en rapport om den japanska ekonomin, varnar också för att det vore livsfarligt att bara sätta fart på ekonomin med hjälp av penningpolitiken. I värsta fall fungerar det så bra på kort sikt att man återigen skjuter upp de strukturella reformerna. När så de kortsiktiga effekterna klingar av riskerar man att befinna sig i ett ännu värre utgångsläge.