Dylan-doktrinen

KRÖNIKA. Äntligen stod prästen i predikstolen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.

Inledningen till Gösta Berlings saga 1891 kunde lika gärna beskriva Bob Dylans nedstigande till Stockholm Waterfront 2017.

Dylan säger inte ett ord under spelningen, men sjunger desto innerligare på sin musikaliska rundtur genom det amerikanska 1900-talet. Redan öppningslåten sammanfattar läget med nonchalant precision:

People are crazy and times are strange

I’m locked in tight, I’m out of range

I used to care, but things have changed

Vägvinnande poesi har ju den egenskapen att verkligheten rättar sig efter metaforerna. Som i nästa vers, skriven femton år innan USA installerade en fantasifigur i Washington:

This place ain’t doing me any good

I’m in the wrong town, I should be in Hollywood

Bob Dylan är först och främst en gammaltestamentlig profet som varnar för syndafallet. Han ingår på det viset i samma tradition som många amerikanska presidenter: Kennedy, Carter, Reagan, Trump. De talar om den skinande staden på kullen, ett nytt Jerusalem, som ska resa sig ur askan – den unika idén om USA är plankad direkt från Bibeln.

Sverige må tvärtom vara världens minst religiösa nation men vi vårdar vår egen, sekulära, utvaldhet. Även vi blickar ju bakåt på ett förlorat paradis – välfärdsstaten – som politikerna lovar att återskapa bara det blir bot och bättring.

Att så många av dem skymtades i publikhavet på Dylan-konserten berodde nog inte enbart på sköna rödvinsminnen. Profeten talar också till vårt politiska undermedvetna:

I’ve been trying to get as far away from myself as I can

You can’t win with a losing hand

His Bobness har med sina dunkla formuleringar nyckeln till det mesta, därmed också till det svenska valet nästa år. Allt är ju numera möjligt och allt mindre är sant. Dylans strävan att komma så långt ifrån sig själv som det går blir den ultimata beskrivningen av modern politik.

Framgångsformeln har länge hetat triangulering, som när New Labour eller Nya moderaterna stal motståndarnas populäraste idéer och dumpade de impopuläraste av sina egna. Tricket kan vara effektivt, två-tre mandatperioder, men med tiden vänds känslan av både och till varken eller.

Moderaterna är där nu, plågade av sina inre motsägelser, sitt ideologiska syndafall. Något otippat ligger i stället Socialdemokraterna – en folkrörelse utan folk, ett arbetarparti utan arbetare, en regering utan riktning – i vinnarhålet. Om de vågade lyssna på Dylan och gå utanför sig själva vore allting enkelt:

– Vrid skattesänkningsvapnet ur borgarnas händer genom en radikal växling som gör det attraktivt att jobba.

– Ta tillbaka berättelsen om nationen från Sverigedemokraterna med gammal god folkhemsmytologi.

– Tysta vänstern, chocka kommuner och marknad med att förstatliga svensk skola, så att den åter blir bäst i världen.

Det är ingen slump att de senaste hundra årens viktigaste svenska politiker, Per Albin Hansson och Olof Palme, kom från renaste arbetarklass respektive överklass. Socialdemokratin har trianguleringen i blodet. Inte heller är det en slump att Per Albin Hansson tillbringade ett formativt ungdomsår i England 1915 och Palme ett i USA 1948. De bägge hamnade så steget före i ett land som dittills hade beundrat det tyska, och skapade vår säregna fusion av socialism och individualism, med bibliskt moraliserande vibrato.

Musiken de fick sig till livs västerut var densamma som Bob Dylan växte upp med, och som han återvänder till vid turnépremiären i Stockholm. The Never Ending Tour. Lyssna, och du hittar allt du behöver för att vinna 2018, Stefan Löfven.

Skäms England

Bara dagar efter att Storbritannien lämnat in skilsmässo­papperen till EU hotar brittiska politiker med krig om Spanien stärker greppet om Gibraltar. De kan också tänka sig att hålla tillbaka underrättelser som stoppar terrordåd på kontinenten, ifall inte förhandlingarna går i lås. Pathetic! Shame! Sad!