Dubbla förlorare 2010

Söndagen den 19 september och klockan är tio på valkvällen. Mona Sahlin och Socialdemokraterna står som segrare och förlorare.

Det är mycket som är roligt med nyår. En sak är att man då tillåts titta framåt och spekulera vilt. Därför kommer följande profetia över valåret 2010.

När rösterna räknats står det klart att det politiska landskapet förändrats radikalt i Sverige. Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har åkt ur riksdagen, Sverigedemokraterna har kommit in och varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har fått egen majoritet.

Valresultatet ser ut så här:

S 33 procent, MP 10 procent V 3,8 procent, M 28 procent, FP 8 procent, C 5 procent, KD 3,5 procent, SD 5,7 procent och övriga partier 3 procent.

Ni får förlåta att jag avrundat till heltal för de flesta av partierna, men ungefär så här kommer det att gå. 43 procent för de rödgröna och 41 procent för den borgerliga alliansen och mer än 10 procent av rösterna får ingen betydelse på grund av 4-procentsspärren till riksdagen.

Resultatet innebär att ingen riktigt vet hur landet ska styras i fortsättningen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fått flest röster, men Sverigedemokraterna är tungan på vågen.

Mona Sahlin kan bli statsminister om hon når en uppgörelse över blockgränsen. Men hennes position är inte särskilt stark. Socialdemokraterna har gjort sitt absolut sämsta val i modern tid.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt misslyckats med att vinna två val i rad, även om Moderaterna håller ställningarna och hotar S som största parti.

Hur kunde det då sluta så här?

Alliansregeringen föll på eget grepp. När Fredrik Reinfeldt valdes till Moderatledare var temat för han installationstal “Trygghet i förändring”. Efter valsegern 2006 deklarerade Reinfeldt att regeringen skulle utvärderas i valet 2010 efter hur den lyckats i sin kamp att minska utanförskapet.

På båda punkterna gick det åt skogen. I sin iver att minska utanförskapet stramade alliansregeringen åt trygghetssystemen så till den milda grad att många inte kände den utlovade tryggheten i förändringen. Och när världsekonomin krisade hjälpte det inte hur mycket utbudet av arbetskraft ökade, det fanns inga jobb att få. Utanförskapet var med alla sätt att räkna högre 2010 än 2006.

De borgerliga valstrategerna hade också hoppats att EU-ordförandeskapet och regeringens ansvarstagande krisbekämpningen skulle ge utdelning. Ungefär som när Socialdemokraterna och Göran Persson vann valet 2002.

Men Fredrik Reinfeldt fick ingen utdelning alls i opinionen för sitt lågmälda ordförandeskap. “Skönt att det är över”, suckade finansminister Anders Borg som tröttnat på regeringar som saknar vana att förhandla.

När sedan alliansen inte förmådde upprepa framgången med ett framtidsinriktat valmanifest var det kört. Särskilt för Göran Hägglund och kristdemokraterna som kom helt i skymundan av den presidentkampanj mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som valrörelsen utvecklades till.

Den bataljen klarade Mona Sahlin ganska dåligt. Hennes svävande besked i olika sakfrågor gav ett osäkert intryck i debatterna med Fredrik Reinfeldt.

Särskilt sedan Vänsterpartiet hoppade av förhandlingarna om ett gemensamt regeringsalternativ med S och MP. Med sjunkande opinionssiffror och förhandlingar där två slog den tredje fick till slut Vänsterpartiets partistyrelse nog. Men avhoppet räddade inte partiet kvar i riksdagen.

Till slut fick Mona Sahlin det samarbete med enbart MP som hon ville ha från början. Hon förstod tidigt att nyckeln till Rosenbad fanns i att knyta upp de gröna.

Men det räckte inte. På valnatten får Sahlin fundera på sin egen och landets framtid med Sverigedemokraterna som vågmästare.n