”Du har fel, Calmfors!”

Ordföranden i det finanspolitiska rådet, professor Lars Calmfors, har genom sina offentliga uttalanden ökat trycket på regeringen att bedriva en mer aktivistisk finanspolitik. Detta är olyckligt och enligt vår mening inte förenligt med hans uppdrag!

I Sverige liksom i de flesta andra västländer finns en tendens att finanspolitiken blir för kortsiktig och aktivistisk. Konsekvenserna av detta är att finanspolitiken ofta blir feltajmad och får en slagsida åt att vara för expansiv. En aktivistisk inställning till finanspolitiken riskerar att leda till att åtgärder sätts in för tidigt och att konsekvenserna för budgetsaldot underskattas. De offentliga finanserna kan då hamna i fritt fall vilket skulle kunna leda till att man tvingas till “idiotstopp” i ett läge när man borde ha haft torrt finanspolitiskt krut kvar.

Grundorsaken till kortsiktigheten i finanspolitiken är att det i det politiska systemet uppstår starka frestelser att visa kraft och handlingsvilja. Media och politiska påtryckargrupper kräver att ansvariga politiker gör något NU — att vänta är inget man vinner politiska poäng på.

Ett huvudsyfte med inrättandet av det finanspolitiska rådet var att minska denna kortsiktighet. Rådet bör fungera som ett kontrollorgan som granskar att långsiktigheten i finanspolitiken upprätthålls. Tanken är att regeringen ska veta att man i efterhand kommer att utsättas för en oberoende granskning och detta kan förhoppningsvis bidra till att balansera de överdrivna incitamenten att agera för ogenomtänkt och för kortsiktigt. En grundläggande förutsättning för att det finanspolitiska rådet ska kunna fullgöra denna funktion är att man är försiktig med att försöka påverka dagspolitiken. I annat fall riskerar man att bli medansvarig till vad som händer, och därmed förloras möjligheten att utvärdera och kritisera i efterhand. Lars Calmfors uttalanden om ett nuvarande behov av expansiv finanspolitik gör att man frågar sig om det inte skulle behövas ett oberoende vetenskapligt råd som granskar finanspolitiska rådets rekommendationer!

I detta konjunkturläge är det särskilt riskabelt att finanspolitiska rådets ordförande föreslår en momssänkning. Orsaken är att en förväntan om en framtida momssänkning skulle minska efterfrågan nu. Särskilt gäller detta varaktiga konsumtionsvaror — om man tror att momsen kanske kommer att sänkas framöver är det ju en dum idé att till exempel köpa sin bil i dag. För på ett så pass stort belopp kan konsumenten tjäna mycket på att skjuta upp inköpet tills momsen sänks. Därför är risken stor att många hushåll skjuter upp sina inköp. Detta är förstås särskilt olyckligt i dagsläget eftersom det riskerar att förvärra krisen. Det skulle också kunna tvinga fram en momssänkning även om den egentligen inte behövs. Det går förstås inte att undvika att omvärldskommentatorer påverkar förväntningarna genom att föreslå finanspolitiska åtgärder, men när finanspolitiska rådets ordförande gör uttalanden torde detta vara speciellt viktigt i förväntningsbildningen. Därför borde just Lars Calmfors visa extra stor försiktighet.

Grunden till den finansiella krisen ligger i ett förlorat förtroende för banker och andra finansiella intermediärer. Detta har skapat en stor osäkerhet som nu spridit sig till konsumenter och investerare. Fortfarande finns dock ett stort förtroende för regeringarna i USA och Europa. Detta är en ytterligt värdefull tillgång och gör oss hoppfulla om att slippa att fastna i en djup och långvarig lågkonjunktur. En förutsättning för att detta förtroende inte eroderar är att regeringarna inte bara visar kortsiktig “handlingskraft” utan också att man tänker mer långsiktigt. Finanspolitiska rådets roll är just att bidra till detta.