Drönare och diktatorer

Inte sedan det magiska 1989 har världen sett sådan turbulens som hösten 2019. Men vi svenskar lever som vanligt i dårarnas paradis. Här unnade vi oss lyxen att träta om en Prideflagga i Sölvesborg och gästlistan till en festfixares födelsedag.

Även i ödesfrågor hakar Sverige upp sig på identitet och symboler, som om Opinion Live var landets nervcentrum. FN:s klimatpanel lägger fram en odiskutabel larmrapport, Greta Thunberg väcker ett odiskutabelt globalt engagemang. Resultat? Polarisering och gräl, där en försvarlig andel landsmän skjuter på budbäraren.

Genant, självmarkerande – och så typiskt för vår cyniska tid. När antropologerna ska sammanfatta 2019 i framtiden räcker det med två tweets: den amerikanske presidentens attack mot en ung aktivist, och hennes lugna svar. Ett kön, en generation, en nation och en person som förbrukat förtroendet – mot 16-åringen som inte begär mer än en jord att leva på, och respekt för vetenskapen.

På djupet är Donald Trump och Greta Thunberg exponenter för samma tidsanda. Personlighet trumfar sakfrågor. Det som blir viralt trumfar allt. Och på nätet smäller rödbrusiga lögner lika högt som obekväma sanningar.

Detta är höstens kärnfråga: Ska demokratiskt valda skojare som Trump, Johnson, Netanyahu, Bolsonaro, Orbán komma undan med samma tricks som sina auktoritära bröder: Putin, Erdoğan, Bin Salman, Rouhani?

Ett existentiellt dilemma inte bara för demokratin, utan för planeten. Klimathotet har med rätta hamnat i centrum. Populister saboterar omställningen. Så förvandlas ett akut överlevnadsproblem till en fråga om stamtillhörighet.

I den mån debatten inte kretsar kring Thunberg och Trump personligen handlar den om ideologi. Global diktatur eller liberal demokrati? Evig tillväxt eller grön socialism? Charterdrömmar eller stampat jordgolv?

När klappret från käpphästarna tystnar kan vi konstatera att atmosfären inte bryr sig. Kapitalister, kommunister, rasister, buddister, turister – koldioxiden från vår fossila brakfest får samma effekt oavsett läpparnas bekännelser.

Greta Thunberg har ju rätt. Lösningen är lika enkel som problemet. Minska utsläppen.

Smäll på med skatter, förbud och indragna subventioner till aktiviteter som inte bär sina miljömässiga kostnader. So what om flygande och köttfärs blir dubbelt så dyrt, om bensinbilar blir olagliga, om skurkstater som Saudiarabien och Ryssland tvingas hitta på något bättre än att pumpa olja.

Ifall pengarna från drakoniska koldioxidskatter går till att plantera miljarder träd får vi en hävstång med alla möjliga positiva effekter. Varför skulle detta skifte vara ett hot mot demokratin och marknadsekonomin? Det är precis tvärtom.

Höstens läskigaste insikt är att politiskt förfall medför ännu värre risker än miljöförstöring. Attacken mot Saudiarabien blev en påminnelse om två historiska konstanter:

Ny teknologi triggar konflikter.

Krig är lätta att starta men svåra att avsluta.

Kryssningsrobotar var ett destabiliserande koncept redan när sensorer, satelliter och tröghetsnavigering gjorde dem möjliga på 70-talet. En gåva från ingenjörerna som politikerna inte hade bett om.

Till dessa helvetesmaskiner som inte går att skydda sig emot ska nu läggas drönare, autonoma vapensystem, artificiell intelligens, cyberattacker, uppdaterade atombomber och biologiska stridsmedel. Så frestande att använda om det hettar till, och när striden väl startat får offren inte ha varit förgäves.

Demokratier är bäst på att kriga, i kraft av frivillig mobilisering. De har också svårt att sluta när de börjat, på grund av opinionen. Kvaliteten på det politiska ledarskapet (och allas vårt offentliga samtal) blir därför en fråga om liv och död.

På kort sikt är atomvintern ett större hot än uppvärmningen.

Osa nej

För partier som vill lägga tonvikten på plikt, ansvar, arbete och kunskap är det inte idealiskt att profilera sig med kändisfester på Instagram.