Drömmen om USA

Marknadsavdelningen kommer till mig med en ny reklambyrå, en amerikansk. Man har funnit en ny trend inom reklamen, en som går ett steg bortom Benettons stora fotokampanjer. De vill att jag i egenskap av vd ska slå ihjäl vita kaninungar med hammare så blodet skvätter – i direktsändning. Det kallas “Gory Advertainment” och är mycket hett i USA. Avsikten med reklamen är att visa hur man tar bort alla blodstänk med vår nya fläckborttagare. I själva verket blir kostymen aldrig vad den har varit, men vår styrelseordförande hälsar via marknadschefen Per-Robert att jag får en ny på företagets bekostnad. Man har beslutat att hålla direktionen med välskurna yllekostymer av ypperlig kvalitet framdeles. Så går det numera till i USA också, förklarar någon med ett brett leende. Folk ler brett i USA också i dessa dagar; det har jag läst någonstans. Och sett på CNN.

Jag tillbringar en förmiddag med att banka kaniner. Tussar av deras hår fastnar på den kostym jag snart ska få utbytt, blod rinner ned på mina skor. Det kommer också att kompenseras, ty amerikanska direktörer har alltid blanka skor. Jag gör bara mitt jobb som direktör och jag blir mycket trött i handleden av det. Underarmsmuskulaturen stramar illavarslande. Ett tufft jobb. Men man får stålsätta sig. Som i USA.

Ledningsgruppsmöte strax därpå. Vice styrelseordföranden kommer på besök och berättar att vi ska få optioner. Dessa värdepapper är mycket motiverande för alla som får dem, gör underverk med prestationsförmågan. Och de är redan värda en hel del pengar. Men vi får dem trots det alldeles gratis. Att få värdefulla saker gratis har en särskilt gynnsam effekt på prestationerna, har det visat sig i USA.

Aktieägarna bjuder. De gör aktieägare ofta i USA och då får de svenska aktieägarna vackert anpassa sig därefter. Alla trender som uppstår i USA kommer hit till Sverige inom 6-8 månader, har det stått någonstans i pressen. Ju modernare företag, desto bättre koll på vad som händer i USA och desto högre förändringstakt.

Vår värsta konkurrent har ett särskilt kontor i New York för att kunna bevaka nya trender därborta – särskilt när det gäller ledningskompensation, förstås. Sånt sprider sig blixtsnabbt över klotet och det gäller att vara konkurrenskraftig. Konkurrenskraft är A och O, grundtesen och halva katekesen, som man lärde sig redan på Handelshögskolan.

Kan man verkligen få belöningar utan att först prestera? undrar jag. Var går gränsen? Vice ordföranden svarar snabbt:

– Det här är näringslivet, broder. Här finns inga gränser. Allting som kommer från USA är automatiskt tillåtet och till och med värt att sträva efter, tills medierna protesterar. Det är medieprotester i USA som har fått styrelsen att rekommendera koncerncontrollern att sluta köra alla viktiga affärsdokument i papperstuggen.

Efter amerikansk förebild äter vi våfflor med jordnötssmör under mötet. Eftersom jag är högste direktör får jag mina våfflor ur ett särskilt åttabitars järn. Under kvällens “lednings-buddying” jagar vi underpresterande säljares barn med armborst. Det lär göra underverk för försäljningen, har vi hört från en konkurrent i Texas. Och får vi sparken är det ju numera bara bra för karriären. En amerikansk toppdirektör som inte har fått sparken någon gång ses med misstänksamma ögon av omgivningen.

Den trenden är självklart här snart. Se bara på de misslyckade dot-com:arna som redan börjat dyka upp i tidningarnas vänsterkryss. Fixar vi inte en krasch snart, lär vi aldrig resa oss. Så enkelt är det.

Jag vaknar av en omild armbåge i mina direktörsrevben. Mitt hopvridna täcke ligger som en boja runt fötterna, lakanen är i svettig oordning och hustrun visar hörntänderna när hon väser:

– Du måste sluta drömma om jobbet. Det kommer förr eller senare att göra dig knäpp.

Jag somnar om med motfrågan på tungspetsen:

– Hur sover amerikanska direktörer?