Drömmen om infrastruktur

Svenska politiker har sin egen drömmaskin: infrastrukturen. Med den tycks det mesta gå att fixa. Ett exempel: Det har länge funnits en föreställning om att större satsningar på järnvägar och vägar ger ökad tillväxt.

Men sambandet kan lika gärna vara det omvända: tillväxten ökar behovet av mer infrastruktur. Ett väl utbyggt vägsystem, som det svenska, tycks ge marginella bidrag till tillväxten när nya järnvägar och vägar tillkommer.

Under åren 2004-2015 ska nu 373 miljarder kronor satsas på infrastrukturen, enligt uppgörelsen i förra veckan mellan regeringen och stödpartierna. Av investeringarna på totalt 150 miljarder går 72 procent till järnvägar och 28 procent till vägar, trots att järnvägarna bara svarar för 10 procent av persontrafiken inrikes och knappt hälften av godsarbetet.

Som motiv anges att satsningarna är bra för miljön och den regionala utvecklingen.

Men det är ännu en förhoppning. Om syftet är att minska vägtrafikens miljöpåverkan är lösningen inte att bygga ännu mer järnväg. Det har visats i flera studier. Trots redan gjorda storsatsningar är flytten från väg till järnväg relativt liten. Vägtrafikens miljöproblem måste lösas inom vägsektorn, med åtgärder som dämpar trafikökningen och minskar bränsleförbrukningen, som biltullar.

Seglivad dröm
Drömmen om den regionala utvecklingen är också seglivad. Att det finns positiva effekter, utöver vad som kan visas i en samhällsekonomisk kalkyl, avvisas av dem som granskat saken. I den samhällsekonomiska kalkylen vägs nyttor, främst tidsvinster och färre olyckor, mot investeringskostnaden. Effekterna på den regionala utvecklingen fångas till stor del upp av dessa nyttor, enligt Sika, Statens institut för kommunikationsanalys.

Motivet för att bygga Norrbotniabanan är i första hand de positiva regionala effekterna. Banan, en 40 mil lång järnväg mellan Umeå och Haparanda för omkring 20 miljarder kronor, blir Sveriges i särklass dyraste infrastrukturprojekt. Vad säger den samhällsekonomiska kalkylen? Att banan inte behövs. Många stora projekt är samhällsekonomiskt olönsamma. Det gäller särskilt järnvägar och vägar i tunnlar, stora prestigesatsningar.

Bästa avkastningen ger i stället olika mindre projekt, särskilt vägar, som bygger bort flaskhalsar.

Transportpolitiken har sex mål, men bara ett medel. Normalt kräver ett mål ett medel, annars uppstår målkonflikter. Sådana blir det gott om när följande sex trafikpolitiska mål ska uppfyllas:

Ett tillgängligt transportsystem, hög transportkvalitet, säker trafik, god miljö, positiv regional utveckling samt ett jämställt transportsystem. Det sistnämnda målet tillkom 2001 och är svårt att tolka. Sika har fått i uppgift att utreda vad det kan betyda. I en rapport nyligen hette det att “mer kunskap behövs”.