Dramats verkliga vinnare

Stötte på en släkting som jobbar på finansmarknaden förra veckan. Det var mitt i den värsta HQ-turbulensen, fyrtio personer hade just gått över till Carnegie, och vi resonerade förstås om vad det kunde betyda för dramats upplösning. Han påminde om den gamla historien om storbonden som åkte till Stockholm för att köpa en kristallkrona. På NK:s belysningsavdelning hängde en praktfull pjäs i stil med vad gubben tänkt sig och han frågade en expedit hur mycket den kostade. Biträdet synade bonden uppifrån och ner och svarade nedlåtande:

– Den där kostar 50 000 kronor. Men vi har en billigare här borta.

Då tog gubben sin käpp och drämde handtaget i kronan med all kraft så att kristallerna flög som ett gnistregn genom butiken. Så tittade han slugt på expediten.

– Va’ köster hô nuu då?

Det var knappast så att Carnegies massvärvning av HQ-folk var avsedd att sätta press på säljaren, likvidatorn Biörn Riese. Det framgår av kartläggningen av HQ-affären på sidan 14 att Carnegie inledde rekryteringen i ett läge när de inte räknade med någon affär. Samtidigt gjorde tillkännagivandet naturligtvis HQ mindre attraktivt för andra och därmed pressades priset. Lite som gubbens käpp i ljuskronan.

Fast den som först drog käppen i HQ-kronan var förstås Finansinspektionen när tillståndet drogs in. Precis som när Carnegie miste oktrojen hösten 2008 följde en gigantisk förmögenhetsöverföring från aktieägarna till firmornas nya ägare. I båda fallen var det superkapitalisterna på Altor och Bure som fångade kristallerna. Det har de tjänat runt 3 miljarder på, enligt Affärsvärldens uppskattning. Så dramat har vinnare också. Bättre kan det knappast bli, ur ett journalistiskt perspektiv, alltså.

—

Apropå…

Valet 1: Danskarnas uppblossande Sverigehat är på sätt och vis ett steg i rätt riktning. Hat är som bekant att föredra framför likgiltighet.

Valet 2: Spänningen stiger. Den som kan komma tillbaka efter en Toblerone-affär kan komma tillbaka efter ett opinionstapp. Räkna inte ut Mona Sahlin.