Dollardilemmat

Det har blivit allt populärare att jämföra USA och Japan, och det finns onekligen en del obehagliga likheter.

I vissa avseenden – utvecklingen av aktiekurserna, produktiviteten och investeringarna – påminner utvecklingen i Japan under 1980-talet väldigt mycket om USA:s under 1990-talet.

Men det finns åtminstone en stor och viktig skillnad. Medan den japanska penningmängdstillväxten föll kraftigt i början av 1990-talet, så ökar den amerikanska snabbare än på decennier. Som framgår av diagrammet intill ökar den också mycket mer än den nominella BNP-tillväxten.

Det kan vara ett tecken på kraftigt stigande real tillväxt, på stigande inflation eller både och. Kanske har den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) lättat för mycket på penningpolitiken så att den snabbt växande penningmängden nu börjar driva upp priserna.

I praktiken är det tyvärr inte så enkelt att mäta och tolka penningmängdstillväxten.

När penningmängden växer mer eller mindre än den borde, finns det alltid en rad olika förklaringar om varför den just för ögonblicket avviker från det normala. Utvecklingen i både Japan och USA är dock så tydlig att det är svårt att helt bortförklara den med tillfälligheter. Dessutom bör det vara lättare att få ett någorlunda tillförlitligt mått på penningmängden i USA än i en liten och mycket öppen ekonomi som exempelvis den svenska.

Men även i USA finns en omfattande diskussion om hur mycket man bör bry sig om penningmängdens utveckling. Vi är oerhört långt ifrån stämningarna i början av 1980-talet, när Paul Volcker tvingade ner inflationen med en stenhård penningpolitik i hög grad baserad på att kontrollera penningmängdens utveckling. Då fanns det knappast något hetare än statistiken för penningmängden.

Nu har dess betydelse tonats ner, och under år 2000 slutade den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) att sätta upp mål för penningmängdstillväxten. Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs menar att det är ett riktigt beslut. När hushåll och institutioner ändrar tyngdpunkten i sina portföljer, som till exempel under det senaste årets börsfall, påverkar det enligt Goldman Sachs penningmängden så mycket att den blir oanvändbar som målvariabel i penningpolitiken.

Inte alltid förebud

Göran Zettergren, ekonom på Konjunkturinstitutet, har framför allt studerat den svenska penningmängdens utveckling. Han håller med om att det ofta finns anledning att korrigera för olika faktorer innan man kan dra slutsatsen att penningmängden ökar för snabbt eller för långsamt.

Sverige i mitten av 1990-talet är ett exempel. Då hade landet mycket höga räntor, vilket innebar att hushållen flyttade pengar från transaktionskonton till konton som gav högre ränta. Det drog ner penningmängden, men gick ändå inte att tolka som ett förebud om konjunkturnedgång eller fallande priser.

Om man tittar på ett smalare penningmängdsmått, det vill säga bara räknar in medel som kan användas omedelbart, borde dock effekterna av portföljomflyttningar bli mindre.

I USA har även detta smalare mått vänt kraftigt uppåt under det senast året. I december låg ökningstakten på 8 procent. Det tyder på att det i varje fall inte bara är portföljomflyttningar som ligger bakom penningmängdsökningen.

Att betydelsen av penningmängden har tonats ner innebär inte att den helt saknar betydelse. Även inom Fed finns det en oro för att den snabba penningmängdstillväxten kommer att leda till inflation.

I dagens läge förefaller det i alla fall mycket mer befogat att oroa sig för stigande inflation än för en japansk utveckling med fallande priser.