Dödläge i samhällsbygget

Strukturella åtgärder i början, men sedan har det gått i stå. Så kan man sammanfatta den borgerliga alliansregeringens värv när valåret 2010 närmar sig.

Ökad skillnad mellan att arbeta och att inte göra det. Det är den grundläggande förändring som regeringen Reinfeldt kommer att förknippas med.

Men sedan tog det långsiktiga tänkandet slut. Samhällsingenjörerna på finansdepartementet har ägnat kraften åt finputsningar och krisbekämpning. Med hyggligt resultat ska tilläggas. Tack vare stora överskott har finansminister Anders Borg kunnat bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik.

Men den här gången har inte krisen fött några revolutionerande förändringar av själva ramverket för politiken. Jämför med eländet i slutet av 1980- och början av 1990-talet som gav en skjuts för nya pensions- och skattesystem, för en fristående riksbank och strikta budgetregler. Reformer som omvärlden avundas oss och som bäddat för att den här krisen klarats bättre.

Men om krisåren i början av 1990-talet födde en ny bättre struktur då är det väl inte så mycket att bråka om? Då kan väl regeringen ägna sig att justera och finputsa nu?

Problemet är att samhällsbygget aldrig tar slut. Det finns alltid grundläggande problem att hantera. Förutom klimatfrågan är den åldrande befolkningen den stora utmaning som regeringen hittills blundat för.

Till det kan läggas integrationsfrågan där mycket lite händer. Regionfrågan som begravts hos Kammarkollegiet. Kapitalbeskattningen som borde förenklas. Regleringen av spel som är en chimär, oavsett vad Anders Borg säger. Bara för att nämna något av det som regeringen lagt åt sidan.

Men den största bristen är strutsbeteendet i åldringsfrågan. Ska den skattefinansierade välfärden ta hand om lika mycket som i dag eller ska mer betalas privat? Kan ersättningarna från det offentliga försäkringssystemet hänga med reallöneutvecklingen när vård och omsorg kostar mer? Behövs det privata äldrevårdsförsäkringar?

Det är många frågor som kräver ett svar och det är ganska många år sedan som dåvarande statsminister Göran Persson överraskade i riksdagen med att svara ja när folkpartisten Bo Könberg föreslog en stor socialförsäkringsutredning. Könberg, som varit med och utformat det nya pensionssystemet, ville ha en ny uppgörelse över blockgränsen.

Men trots Göran Perssons ja hände ingenting under de socialdemokratiska regeringsåren. Och trots upprepade löften har inget hänt hittills under de borgerliga. Och ju närmare valet vi kommer, desto mer minskar utsikterna för att en utredning tillsätts före valet.

Det är symptomatiskt att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson för några veckor sedan uteblev från en debatt om hur välfärden ska betalas i framtiden. Jag ledde debatten och fick aldrig chansen att pressa henne på i vilken byrålåda den blocköverskridande översynen av socialförsäkringarna hamnat.

Dock kunde Sacos utredningschef Gunnar Wetterberg berätta att han

i våras talat med en tjänsteman som vid det laget sett 42 utkast till utredningsdirektiv.

Vad som är så känsligt framgick inte, men det är lätt att anta att finansdepartementet inte vill lätta på locket av rädsla över att det skulle kosta för mycket.

I stället för att försöka tänka långsiktigt och strategiskt hoppas politikerna på att de växande problemen när åldringskurvan går mot sin kulmen om tio år ska lösa sig av sig själva.

Särskilt ansvarsfullt är det inte. Problem hanteras först när de blir akuta. Regeringen Reinfeldt har förfallit till det som Olof Palme sammanfattade:

“Man får ta ett helvete i taget.”