Direktörerna är pinsamt omedvetna om hur världen ser dem

Idag skulle jag ha ätit lunch med Peje Emilsson, chef för PR-konsultföretaget Kreab. En resa kom emellan. Jag är i London på spaning efter våren efter den mentala polarvinter som förlamat näringslivet. Det enda ljus våra direktörer ser i sitt självförvållade mörker tycks komma från Göran Persson.

Peje Emilsson har fullt upp utan mig. Peje säljer råd i strategisk kommunikation, opinionsbildning och krishantering. Ännu en gång klurar han på hur Wallenberg och Investor ska rädda masken, nu efter Barnevik. Mycket är raserat, även om ett 150-årigt varumärke inte rubbas så lätt.

Hans lycka är att gruppen toppdirektörer är dysfunktionell och sällan förstår att sätta sina egna handlingar i ett större perspektiv. Många av dessa herrar är intelligenta, men att förstå en manual är inte detsamma som att vara en intellektuell människa.

Det dysfunktionella ledarskapet är guld för Kreab, JKL, Citigate Gramma m fl. Behovet av råd tycks oändligt i de rum där hjärnan går ut när syltburkarna dukas fram. Även dåliga konsulter kan begära 2000-4000 i timmen. Strategisk kommunikation är en lysande affär; kunderna lär sig aldrig något och behöver ständigt hjälp.

När mediedrevet går brukar Emilsson säga ”if you can’t stand the heat, get out of the kitchen”. Efter presskonferensen med Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg, plus en DN Debatt från bussige Anders Scharp, blev det således knäpptyst från Investor. Sedan dess har ABB:s informationsavdelning och Martin Ebner styrt bilden av Barnevikaffären.

Frågan är om rådet var så bra. Om polarkylan blir permafrost är det dags att ”get back into the kitchen” och predika just det direktörer borde kunna: driva företag långsiktigt med samtliga ägares bästa för ögonen. Denna enkla maxim har ruttnat bort i en rad företag. Toppdirektörerna är pinsamt omedvetna om sin betydelse attityden till vårt ekonomiska system.

När näringslivet var en exklusiv herrklubb var folkets åsikt mindre viktig. Men idag är det pensionspengar som svarar för kapitalförsörjningen. Därför är företagens skötsel en folklig angelägenhet. Direktörsvälde och halvsenila gubbstyrelser tvingar pensionsfonderna att skärpa kraven på bolagen. Att tjäna sina ägare handlar inte om Investors intressen utan om vilken pension miljontals fondsparare kan se fram emot.

Inom PR talar man om en kedja som börjar med attityd, blir opinion och slutar med värdering. Attityder ändras snabbt, opinioner växer fram och värderingar grundläggs under lång tid. På 20 år har svenskarna blivit tydliga anhängare av marknadsekonomin, nästan oavsett partival. Men attityden till näringslivet är idag extremt negativ. Opinionen ser (s) och LO som de bästa garanterna för att kapitalisterna inte spårar ur ännu mer. När detta blivit en allmän värdering kan Göran Persson göra vad han vill.

Peje Emilsson är en Sisyfos i PR-skrud. Ett steg framåt, två bakåt. Som gammal moderat måste han gråta över att kunderna ger (s) mandatet att ensamma hantera kapitalismen. Han får trösta sig med fakturorna till Investor och en senare lunch med mig.

Mats Edman