Direktörer är som folk är mest

Nyligen åt jag middag med en av de ganska många näringslivshöjdare som inför valet i höstas förespråkade Stefan Löfven som statsminister, i alla fall mellan skål och vägg. När jag nu frågade hur direktören tyckte att Löfven klarat sig svarade han något i stil med: ”Det har ju gått fullständigt åt skogen” (fast han använde ett språk som inte passar i en familjetidning som denna). Min vän lanserade sedan en teori om att Stefan Löfven sannolikt inte är tillräckligt smart för att manövrera framgångsrikt i politikens lömska farvatten.

Det kanske bidrar, men är nog inte den enda faktorn. I reportaget på sidan 14 reder vi ut varför Löfvens smek­månad med näringslivet slutade nästan innan den hade börjat. Det har att göra med det parlamentariska läget, med att Löfvens viktigaste uppdrag var att ena partiet, inte Sverige, och med att hans erfarenhet begränsar sig till att lösa relativt okomplicerade konflikter på arbetsmarknaden där man gör upp med en motpart och som regel möts halvvägs. Men det har också att göra med oskickligt handlag i frågor som ligger näringslivet nära hjärtat, som vinster i välfärden, arbetsgivaravgifter och handelspolitik.

Fast ligger allt ansvar verkligen på Stefan Löfven? Jag misstänker att det var som det brukar när en ny regering tillträder: förväntningarna var för högt uppskruvade. Det är kanske också en delförklaring till att Socialdemokraterna i en opinionsmätning som Ekot presenterade i måndags noterade nytt bottennapp sedan Löfvens tillträde som partiledare. Och då handlar det om hela väljarkåren, inte bara direktörerna.

Politisk omöjlighet

På tal om att ”manövrera i politikens lömska vatten” förklarar Ulf Jakobsson med föredömlig pedagogik på sidan 13 varför det varken blir någon fastighetsskatt eller sänkta marginalskatter till 40 procent, trots att det vore bäst för landet.