DEUTSCHE-DRESDNER: Fiaskot i Frankfurt

Att det är svårt att slå ihop företag i tjänstesektorn är väl känt, men sällan har världen skådat ett sådant misslyckande som den i förra veckan avblåsta jättefusionen i Tyskland mellan Deutsche Bank och Dresdner Bank.

För en månad sedan förklarade Rolf Breuer och Bernhard Walter, de två bankcheferna, inför världspressen hur riktig och nödvändig affären var för deras strategi. Genom en fusion mellan likvärdiga parter skulle de skapa en “europeisk champion med global räckvidd”, hette det.

I förra veckan satt samma herrar, var och en på sitt håll, och försökte övertyga en klentrogen omvärld att deras respektive bank är i utmärkt skick och klarar sig fint på egen hand. Trovärdigheten är inte överväldigande.

Minstingen på tvären

Att det var Dresdner Bank, den mindre av de två, som satte ned foten är talande. Saknas ett grundmurat förtroende mellan parterna, och om affären inte är tillräckligt väl förankrad, är risken stor att den mindre banken känner sig överkörd.

Den direkta orsaken till brytningen var oenighet om vad som skulle hända med Dresdner Banks investmentbank i London, Dresdner Kleinwort Benson, som är bankens kronjuvel. Det är uppseendeväckande att en sådan nyckelfråga inte var färdigförhandlad redan när fusionen aviserades. Snabbhet är inte alltid en dygd.

Det har sagts att bankerna nu är tillbaka på ruta ett igen. Det är knappast riktigt. Misslyckanden av denna art går inte spårlöst förbi. Situationen är inte densamma som innan fusionen aviserades, i synnerhet för Dresdner Bank som är den mest sårbara av de två.

Bankens chef Bernhard Walter har redan aviserat sin avgång och i finansvärlden surrar det nu av spekulationer om att banken ligger vidöppen för uppköp. En annan fråga är hur skadad Dresdner Kleinwort Benson har blivit av personalavhopp inför utsikten att antingen bli såld eller i praktiken slaktad.

Förtroendeknäck

Den större Deutsche Bank är inte lika utsatt, även om förtroendet för ledningen har fått

sig en allvarlig knäck. Föga överraskande ifrågasätts nu Rolf Breuers ställning som bankens chef. Han måste rimligen ta på sig en stor del av ansvaret för misslyckandet. Hanteringen av fusionen väc-ker frågan om tyskt management håller måttet, skyddad som den varit under hela efterkrigstiden av ett tättknutet nät av korsägande.

Det som var tänkt som ett avgörande steg på vägen mot en välbehövlig omstrukturering i den tyska banksektorn blir nu inte av, om inte Deutsche Bank helt enkelt lägger ett fientligt bud på Dresdner Bank. Annars måste bankledningen hitta på något annat för att lösa Deutsche Banks två viktigaste strategiska problem: Den har – precis som Dresdner – en retailrörelse (privatkunder och mindre företag) på hemmamarknaden som är alltför liten och som lider av svag lönsamhet. Dessutom vill banken mobilisera för att på allvar kunna utmana de största globala investmentbankerna.

Problemet Allianz

Även försäkringsbolaget Allianz har alla skäl att fundera över fortsättningen. Bolaget skulle ha blivit en av vinnarna på den planerade fusionen. Avsikten var bland annat att Deutsche Bank skulle knoppa av och börsnotera retailrörelsen, Bank24. Där skulle Allianz få en tung ägarroll och därmed försäkra sig om en distributionskanal för sina spar- och försäkringsprodukter.

Allianz borde spela en nyc-kelroll i händelseutvecklingen, eftersom bolaget äger nära 22 procent i Dresdner Bank och fem procent i Deutsche Bank. Men även Allianz verkar tagen på sängen av händelseutvecklingen.