Det våras för Milosevic

Spelar ingen roll om det är sant. Det är för jävligt ändå.

Premissen för asociala medier gäller nu också Nobelpriset i litteratur. Utmärkelsen till Peter Handke har – likt allt annat i vår tid – delat in världen i två läger.

Å ena sidan de som inte läst Handke men vet att han är folkmordsförnekare. Å andra sidan de som i grubblarens sällskap utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet, och kommit fram till att allt är relativt.

Vem förtjänar Nobelpriset i litteratur? För femton år sedan gjorde jag ett försök att besvara frågan genom en intervju med poesiprofessorn Christopher Ricks i Oxford. Han hade skrivit den fina boken, Dylan’s Visions of Sin, så tanken var att han skulle gå i god för Bob Dylan.

Jag skred till verket likt Sven Melander i sketche­n där han skäller ut barnet som inte önskar sig fred på jorden. Ricks pratade länge och väl om Dylan som gammaltestamentlig profet och poet. Visst var det läge för ett Nobelpris? Yes?

No, no, sade professorn. Det vore malplacerat, eftersom texterna bara är en del av His Bobness uttrycksmedel. Priset skulle devalvera både mottagaren och givaren.

Jag tackade och kastade anteckningarna på vägen hem. Eftersom svaret var fel så fanns det ingen story, ingen artikel.

Hösten 2016 satte så Sara Danius litteraturvetarna på pottkanten med det överraskande beskedet. Svenska Akademien var av en annan uppfattning om Bob Dylan än världens ledande auktoritet på … Bob Dylan.

Nobelpriset i litteratur har föga med vetenskap att göra. Varje försök att uppnå den specifika vikten hos ett kemi-, fysik- eller medicinpris är dömt att utmana l��jet. Belöningen till det utmärktaste i idealisk riktning ingår i den litterära fåfängans fyrverkeri, som ett konstverk i egen rätt.

Listan med politiska idioter och bortglömda halvfigurer som fått priset är lång. Tolstoj, Zola, Strindberg, Ibsen, Joyce och Proust låg däremot aldrig rätt i tiden.

Gör detta Nobelpriset mindre? Tvärtom. Trendkänsligheten och skandalerna – den mänskliga ofullkomlighet som litteratur ytterst handlar om – är ju en del av dess nimbus.

Därför var det ett misstag att ställa in fjolårets pris. Naturligtvis var Nobelstiftelsen tvungen att agera mot korruptionen och barnsligheterna inom Akademien, men nu drabbade ju bestraffningen mest det oskyldiga Priset.

En inställd spelning är också en spelning, som Ulf Lundell sade. En annan tumregel är att man inte ska dra foten upp och ner om den hamnat i klaveret.

Tror någon att en så kontroversiell person som Peter Handke hade fått årets utmärkelse om det inte varit för kontrasten till Olga Tokarczuk – och juryns behov av att markera sitt sturiga oberoende efter allt som hänt?

Resultatet talar för sig själv. Cyklonen av politiska protester var det sista Nobelpriset behövde.

När Albaniens premiärminister twittrar emojis i form av spyor blir litteraturpriset ett inverterat fredspris. När offren på Balkan grubblar över Handkes ord vid Slobodan Milosevics begravning – Jag känner inte till sanningen – är litteraturteori ingen tröst.

Ska då bara de politiskt oförvitliga få medaljen? Nej, litteraturens uppgift är en annan än att bekräfta och reproducera det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt, som Nobelkommitténs Rebecka Kärde förklarade i sin plädering för årets vinnare.

Hennes försvarstal fick dock motsatt verkan än den avsedda, just för att det var så briljant. Att outsourca valet av pristagare från den mänskligt ofullkomliga Akademien till kyligt professionella kritiker framstår som en tabbe – i linje med paniken bakom den inställda spelningen 2018, och illusionen om litteratur som en exakt vetenskap i ett lufttomt rum.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Strid mellan exekutiv och lagstiftande makt i Washington och London – så att domstolar, militär, monark, EU får avgöra. Är det rätt historiskt läge för oppositionen att öppna samma front i Sverige, köra över regeringen i riksdagen?