Det var ni som lämnade oss
Är det Godnatt Socialdemokraterna nu? Idékris, opinionskris och nu begynnande ledarkris. I så fall en resa in i PASOK-ifieringens mörker tillsammans med irrelevanta partibröder från Grekland, Frankrike, Tyskland, England. Parallellt talas det i kulturdebatten även om liberalismens död. Här hemma hämtar konservativa partier kraft ur folklig oro kring invandringen och kriminaliteten. Ute i världen har liberaler åkt på den ena käftsmällen efter den andra. Trump, Brexit, de så kallade illiberala demokratierna i öst, samt auktoritära Kinas och Rysslands ökade makt.
Om 1900-talet var vänsterliberalt, väntar nu ett mer eller mindre fascistanstruket nationalkonservativt 2000-tal. Så låter det i alla fall på vissa liberala ledarsidor, där jämförelserna med 30-talet är legio. Vill du ha ytterligare bevis? SD kallar public service till kulturutskottet för påstådd vänstervridning… Huga!
Men innan vi skruvar på locket till de liberala och socialdemokratiska likkistorna för gott – borde vi inte kolla pulsen en gång till? Bara för säkerhets skull? Låt oss då först konstatera att det brittiska valets segrare Boris Johnson förutom Brexit mest talade om sjukvård, social bostadspolitik och utbildningssatsningar för arbetarklassen. Och USA-valet i november vinns troligen av en äldre herre som vänder sig till tillbakaträngd arbetarklass. Låter det inte ganska socialdemokratiskt?
I Sverige insåg Moderaterna redan för över 15 år sedan att systemskifte inte efterfrågades. Följaktligen lät man arbetsrätten vara och la skattesänkningarnas tyngdpunkt i de lägre skikten. Och i dag gör man upp med V om att stoppa privatiseringar och ge mer pengar till kommunerna. Medan SD drömmer våta drömmar om Per Albins folkhem och Erlanders välfärdsstat, två utpräglade solidaritets- och trygghetsprojekt.
Även liberalismen lever. Ta bara det faktum att de vänsterliberala superstjärnorna Barack Obama och Hillary Clinton länge var emot samkönade äktenskap. En otänkbar position i demokratiska partiet idag.
En västerlänning år 2020 är en livsstilstolerant sopsorterare som bejakar jämställdhet och gärna bor granne med en etnisk avvikare. Tron på mänskliga rättigheter och en klassutjämnande skola är självklar. I den mån konservatismen är på frammarsch, handlar det inte om punschverandaversionen, där vi alla ska underordnas fadern och fanan och fäderneslandet. Snarare handlar det om en attityd till politiken.
Den konservative skribenten Roland Poirier Martinsson beskriver i Aftonbladet (18/2) konservatismen närmast som en icke-ideologi. I stället för benfasta principer anpassar den konservative sina åsikter till en mångskiftande verklighet. Vidare betonas att politikens räckvidd bör vara begränsad och att samhällsförändring bör ske långsamt.
Såväl Socialdemokrater och liberaler kan alltså vara konservativa. Det är bara de totalitära till höger och vänster som inte kan vara det. Den stora förskjutningen i många länder handlar alltså inte om att värden som frihet, jämlikhet och autonomi övergivits. Det nya är pessimismen, som inte minst i Sverige ökar extremt snabbt. Detta drabbar liberaler och Socialdemokrater, eftersom det är de som suttit vid rodret och gjort vår framtid mindre trygg. Plus att de svikit sina egna kärnvärden.
Exempelvis har invandringspolitiken producerat ojämlikhet och stressat välfärdssektorn. Och lett till minskad personlig frihet, inte minst för kvinnor, i vissa förorter. Inom skolan har pedagogiska äventyrligheter och snedvridna incitament – vad sägs om vinstdrivande skolor som sätter egna betyg! – förstärkt (kunskaps)klyftorna i stället för att minska dem.
Inte heller har de imponerat med ansvarsfullt och konsekvensmedvetet styre (socialdemokratisk paradgren) eller främjande av åsiktspluralism och fri debatt (liberal paradgren).
Väljarnas slutsats är klar: Det var inte vi som lämnade er. Det var ni som lämnade oss.
En sidobelysning av ogenomtänkt liberal/socialdemokratisk politik hittar ni i Johan Westerholms nyutkomna bok Muslimska brödraskapet
–
Islamismen i Sverige (Greycat publishing). Genom en häxbrygd av identitetspolitik, bristande kontrollmekanismer och kollektivisering av muslimer, har svenska samhället öst pengar och legitimitet över organisationer och nätverk som motverkar demokratin och i vissa fall är rent våldsbejakande. Skrämmande och viktig läsning.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.