Det tysta hotet

Den första juli 1974 trädde lagen “om vissa anställningsfrämjande åtgärder” i kraft. Lagparagrafen hör inte till dem som fått bäst fäste i det allmänna medvetandet. Men dess huvudbudskap är desto mer livskraftigt och aktuellt. Nämligen kravet att företag som planerar att säga upp personal lämnar in ett så kallat varsel två till sex månader i förväg till Arbetsförmedlingen.

Varslen kommer nu i högt tempo och sker framför allt inom industrin. Av de 96 000 personer som varslades om uppsägning 2008 jobbade 51 procent i varuproducerande företag. Att den kapitaltunga industrin drar ner först är naturligt i kristider och likartat var det i början av de två senaste lågkonjunkturerna. 1991 och 2001 var industrins andel 54, respektive 50 procent.

Men det finns en annan förlorare som inte är lika lätt att identifiera. De senaste decennierna har Stockholm haft Sveriges starkaste arbetsmarknad. Framgångarna beror framför allt på den höga andelen expansiva tjänsteföretag. Sådana bolag svarar för mellan 40 och 45 procent av alla jobb i landet och sysselsättningen i sektorn har vuxit en fjärdedel snabbare än arbetsmarknaden generellt. Mot den bakgrunden borde huvudstadsregionen klara lågkonjunkturen bra, kan man tycka.

Så är det inte. Stockholms län hade 16,5 varsel per 1 000 anställda 2008 och då ingår inte Ericssons stora neddragning som tillkännagavs i förra veckan och som framför allt sker i Stockholm. Över huvud taget är det så att en närmare analys av varselstatistiken sedan 1992 (så långt Arbetsförmedlingens databas sträcker sig) ger riktigt oroande resultat. Industrivarslen i landet var i oktober nära sin historiska toppnotering för en enskild månad. Rekordet är 12 136 varslade i november 1992. Toppsiffran för 2008 var 11 816.

Men det ser än värre ut i en annan del av ekonomin, som är långt viktigare för Stockholmsregionen. Kategorin kvalificerade företagstjänster (konsulter, finansfirmor och andra specialiserade nischföretag) registrerade hela 3 989 varsel i december 2008. Det är den högsta siffra som uppmätts och alltså högre än “värstanoteringen” på 3 886 från december 1992. Kraften i utvecklingen blir särskilt påtaglig om man erinrar sig att det var hösten 1992 som botten nåddes i den depressionsartade nedgången. Krisen hade då pågått i nära två år. Dagens lågkonjunktur är däremot bara något kvartal gammal.

I byggsektorn är krissignalerna högljudda och påtagliga. 1 183 bygganställda varslades om uppsägning förra månaden. Men de utgjorde “bara” 7 procent av det totala antalet. Det kan jämföras med de 3 989 inom kvalificerade företagstjänster och som är lika med hela 22 procent av alla varsel som lades i december.

Det är en kris som äger rum i det tysta. Stora konsultföretag får ingen goodwill av att gå ut och berätta när de tvingas säga upp personal och det saknas i regel starka fackklubbar som offentligt ifrågasätter neddragningarna. Managementkonsultfirmor och advokatbyråer säger att de flyttar över personal till krishantering och obeståndsjuridik. De låtsas inte om att sådana sysslor ger långt mindre intäktsvolymer än de som firmorna kan dra in i högkonjunktur. Att lämna in varsel är däremot ett måste. Lagen kräver att varsel lämnas till Arbetsförmedlingen om fler än 20 personer sägs upp. Det ska ske två till sex månader före uppsägningarna, beroende på hur många som berörs.

Chefen för ett större konsultföretag konstaterar att “kollegerna på Island har det värre” men säger också att ännu större neddragningar rycker allt närmare. När det sker kan konsekvenserna för samhällsekonomin bli vittgående. Vi är nämligen mer beroende av avancerad tjänsteproduktion än de flesta vet om. Sverige tjänar goda pengar på avancerade tjänster. Enligt siffror från KPMG är overheadkostnaderna i sådan verksamhet 10-20 procent lägre i Sverige än i Europa generellt. Styrkepositionen avspeglas på ett påtagligt sätt i utrikeshandelsstatistiken. Den svenska andelen av global tjänsteexport har ökat från 1,1 procent 2001 till 1,4 procent 2006, enligt den statliga Exportutredningen. Verksamheten sker inom forskning, produktutveckling, marknadsföring, finansiering med mera och har stark koppling till de stora industriföretagens internationella flöden. Enligt en studie av Riksbanken kan marginalerna i sådana affärer tidvis vara så höga som 45 procent.

Kvalificerad tjänsteproduktion har hög lönsamhet och ger möjlighet att betala generösa löner – något som i sin tur ger goda skatteintäkter till statskassan. Den här sortens företag är väl skickade att dra nytta av globaliseringsprocessen när världskonjunkturen så småningom vänder uppåt igen. De är också ytterst värdefulla för samhället i stort. Neddragningarna i industrin är oroande nog, men dessa varsel är ett avsevärt större långsiktigt hot mot Sveriges välstånd.