Det stora klivet

Att uppmana till att binda bolånen är att svära i kyrkan. Själv har jag aldrig haft annat är rörlig ränta under min tid som bolånekund. Med facit i hand, undantaget ett fåtal perioder, har rörligt också varit det billigaste alternativet. Men på sista tiden har jag mentalt börjat förbereda mig för det stora steget att binda boräntorna. Det finns ett antal faktorer som är specifika för den nuvarande ekonomiska verkligheten.

Det allmänna ränteläget

Räntorna är historiskt sett mycket låga. Det gäller såväl styrräntor som statsräntor, det som brukar vara bottenplattan för alla övriga räntor. Riksbankens reporänta ligger i dag på 1,50 procent. Vi hade en reporänta på 0,25 procent under delar av åren 2009 och 2010, då som en direkt följd av den Stora finanskrisen. Och det finns nog skäl att tro att Riksbanken ska sänka räntan ytterligare nu också. Förra veckans usla BNP-siffra har redan fått flera av räntemarknadens experter att tro på ytterligare sänkning i april, vissa talar om så mycket som en halv procent.

Men – och det finns alltid ett men i räntemarknaden – detta är delvis redan diskonterat. En tvåårig statsobligation handlas i skrivande stund under 1 procent. Det är alltså inte givet att marknadsräntorna sjunker bara för att Riksbanken agerar.

Räntekurvans lutning

Att binda räntan är att kliva ut på räntekurvan. I normala fall har avkastningskurvan en stigande lutning: räntan är högre för att låna ut pengar på lång tid. Dagens avkastningskurva är väldigt flack jämfört med snittet under de senaste tjugo åren. Det innebär, allt annat lika, att premien för att låna pengar med längre bindningstider är historiskt låg.

Bostadsobligationsräntorna

Bostadsobligationer har högre ränta än statsobligationer med samma löptid. Staten lånar billigare, helt enkelt. Skillnaden kallas bospread och handlas på såväl två- som femåriga löptider. Spreaden uttrycks då som det antal punkter – hundradels procentenheter – som bostadsobligationens ränta överstiger en statsobligation med samma löptid. Historiskt har spreaden varit så låg som trettio punkter. I dag är den drygt 100 punkter. Det är ändå lägre än för ett par månader sedan, då spreaden var 50 punkter högre än i dag. En likviditetsinducerad lättnad i det globala finansiella systemet har gjort riskfyllda tillgångar mer åtråvärda. Om Riksbanken återigen skulle repa in bostadsobligationer som man gjorde för ett par år sedan skulle bospreaden kunna krympa ordentligt. Bospreaden är något jag bevakar extra noga och det egentliga skälet till att jag inte hittills låst mina räntor.

De nya Basel-reglerna

Två förändringar som bankerna måste leva med är NSFR (Net Stable Funding Ratio) samt likviditetsbuffertar. I korthet går NSFR ut på att banker måste låna upp långa pengar även om deras bolånekunder väljer rörlig ränta. De kan alltså inte fullt ut matcha kort utlåning med kort upplåning. Det gör att Riksbankens räntesänkningar (och höjningar) inte slår direkt mot att bankens upplåningskostnad. Likviditetsbufferten innebär att banken måste hålla mer pengar i kassan och alltså har mindre pengar att låna ut.

Vad blir då slutsatsen? Med lite förhandlingsskicklighet går det att i dag få ett treårigt lån för runt 3,50 procents ränta. Det är billigare än den rörliga räntan (tremånaders bindningstid). Ett bra argument i sig att binda lånen. Enda skälet att låta bli är om man tror att de bundna räntorna sjunker ytterligare. Det kan hända med fler räntesänkningar och billiga stödpengar från centralbankerna, men att detta verkligen sker är ingalunda säkert. Och har man som jag betalat 15,5 procent i rörlig ränta en gång i tiden och då övervägt att låsa räntorna på 10 procent så är egentligen slutsatsen enkel. Jag är beredd att svära i kyrkan.

Olof Manner är ansvarig för skandinaviska ränteprodukter på Royal Bank of Scotland.