Det nationalistiska myntets framsida

Den svenska flaggan kommer att inta en mycket undanskymd roll i veckans första maj-tåg. Patriotiskt flaggviftande är sådant som primitiva naturfolk – amerikaner, norrmän – håller på med. Inte vi svenskar. Och jag tror att många känner en viss nationell stolthet över denna brist på nationell stolthet.

Jämför med östra Ukraina där nationalismen sticker ut sitt fula tryne med våld, destabilisering och hävdandet av den starkes rätt som följd. Putin må se löjlig ut i sina machoposer men ingen kan förneka hans skicklighet när det gäller att utnyttja den ryska nationalismens enorma energier. På hemmaplan påminns vi ständigt om en annan våldsam ultranationalism, nämligen den nazistiska. Bland annat i Uppdrag g ranskning, med reportage om hur människor blir misshandlade bara för sin hudfärg.

Mot denna bakgrund är det lätt att sympatisera med en kulturvänsterman som Aftonbladets Fredrik Virtanen: ”Nationalism leder till rasism och högerextremism, men värre än så: Nationalism leder till krig. /…/ Vi viftar med våra dumma flaggor, håller våra flaggor högre än andras flaggor, som vid landskamper. Det anses harmlöst. Det är inte harmlöst. Det hänger ihop.”

Case closed för nationalismen, alltså? Om det vore så enkelt. Kulturvänster och socialliberaler bortser nämligen ofta från det nationalistiska myntets framsida.

Den norske statsvetaren Öjvind Österud har skrivit om hur starkt sammanflätade nationen och demokratin är. Om hur nationalstaten 1) utgör plattformen för politiskt beslutsfattande genom sina regler och institutioner; och 2) är det naturliga forumet för politisk debatt – en kommunikationsgemenskap; samt 3) ger en form för accepterad omfördelning av resurser. Han understryker att dessa mekanismer måste stödjas av ett visst mått av gemensamma värderingar.

Idéhistorikern Sverker Sörlin skriver i sin bok Nationalism att det i nationalismen finns en ”strävan att hela tiden söka gehör i människors behov av trygghet, gemenskap och identitet – i en värld där gemenskaper hela tiden hotar att undermineras.” Jämför med EU, och den ljumhet som präglar pågående Europavalrörelse.

Och i sitt folkhemstal liknade Per Albin Hansson nationen vid en familj, där ju relationen mellan individerna är oerhört mycket mer intim än den mellan fogde och skattskyldig. Där finns en lättförklarad och lättväckt solidaritet, och faktiskt också känslan att ens öden är sammanlänkade. Den svage står inte ensam.

Ett exempel på tidstypiska samhällstänkares bristande förståelse för kollektiv identitet kom när Fredrik Reinfeldt tvangs till skamvrån för uttrycket ”etniska svenskar”. Kulturvänstermannen Per Wirtén skrev då fingertoppskänsligt, att svensk, det är den som bor i Sverige. Punkt slut. Inte ens medborgarskap fanns på kravlistan.

Begrepp som svenskhet och nationell samhörighet kan man inte titta eller ta på. Men att förneka deras inverkan är nästan lika korkat som att förneka gravitationen. Den syns inte heller – men jag tvivlar på att Wirtén och Virtanen skulle bortse från den om deras helikopter fick motorstopp. Det vore förresten intressant att höra Wirtén förklara för kurdnationalisten Özz Nûjen, att om Nûjen bodde i Turkiet så skulle han vara turk.

Ett riksdagsparti skiljer ut sig genom att ha en uttalat positiv syn på nationalistiska känslor. Jag tänker förstås på Sverigedemokraterna, vars demonstrationståg är nedlusade av blågula flaggor. Hur länge tänker de övriga sju partierna låta SD ensamäga nationalismen som politisk drivkraft?

Och hur ska vänstern rädda den samhällssolidaritet som man påstår faller samman om man inte stärker känslan att våra öden är sammanlänkade – inföddas och invandrares? Kan nationalismen tjäna som inspiration här? Och alternativet till nationalism, är det verkligen skrivbordsprodukten världsmedborgarskap? Är det inte snarare klansamhälle?

Det är sådant som jag kan och grunna på i vårsolen.

Labours nynationalism

Jag är inte ensam om mina funderingar. I Storbritannien talas nu om ”Blue Labour”, en ompositionering från Tony Blairs kosmopolitiska, EU-positiva, nyliberalt färgade New Labour. En marsch mot inskränkthet eller mot stärkt samhällsgemenskap?