Det mest förbjudna

Göran Persson förnekar sig inte. Det är något – kanske den där ovanliga kombinationen av politisk erfarenhet, slughet, pondus och formuleringskonst – som gör det nästan omöjligt att inte lyssna när han öppnar munnen. I alla fall för mig.

I intervjun med Persson på sidan 22 kritiserar han bland annat de folkvalda – både regeringen och oppositionen – för att de inte har vågat uttala sig om penningpolitiken sedan Riksbanken fick sitt oberoende för 16 år sedan. ”Det har nästan varit förbjudet för svenska politiker att ha en åsikt. Det har jag väldigt svårt att förstå”, säger den förre statsministern.

Han har ju helt rätt. Frågan är varför det blev så. Jag misstänker att rikspolitikerna nästan omedvetet överskattar sin egen betydelse, att de jämställer sin position gentemot Riksbanken med den som statschefen har i förhållande till riksdagen. Det är i så fall helt galet; enligt förarbetena till grundlagen ska kungen stå höjd över politiska motsättningar och avstå från att ta ställning i samhällsfrågor. Några motsvarande konstitutionella begränsningar finns vad jag vet inte när det gäller riksdagens ledamöter och centralbanken. Så får vi be om en öppnare och bredare penningpolitisk diskussion, tack.

Nu kan det i för sig vara så att den diskussionen får vänta lite, helt enkelt därför att den inte kommer vara särskilt relevant under en period. Som framgår av Erik Wahlins analys på sid 9 har Riksbanken i princip tomt i arsenalen sedan styrräntan sänktes till nära noll. Den regering som tillräder efter valet kan därför inte vänta mycket hjälp från Brunkebergstorg med att stävja deflationen, få fart på tillväxten och samtidigt förhindra en lånebubbla. Risken för att Sverige får en japansk utveckling nästa mandatperiod känns stor, tyvärr.

Bättre förr?

51 miljoner människor är på flykt, enligt FN. Mer än fem Sverige och den högsta siffran sedan andra världskriget. Världen kanske blir bättre, men det sker en hel del bakslag på vägen.