Det krismedvetna klimatet

En av politikens äldsta sanningar är den att partier aldrig ska slösa bort en rejäl kris. Detta eftersom krismedvetandet som framkallas kan användas till att få acceptans för den linje som sedan länge varit rätt i sak, men innan krisförloppet föreföll politiskt omöjlig. Svensk regeringskonst är fylld av många historiska illustrationer på just det här. Så ansökte exempelvis Sverige om EG-medlemskap efter ett hastigt nattligt ekonomiskt krispaket. EU:s inre marknad är i dag en lika bärande som självklar förutsättning för den svenska exportberoende konkurrensutsatta ekonomin.

Kriser är en del av politikens vardag. Numera arbetar jag i näringslivet och sitter i styrelser. Men första gången jag anställdes i Regeringskansliet var efter finanskrisen i mitten av 1990-talet. Statsskulden hade fördubblats, arbetslösheten tredubblats och budgetunderskottet fyrdubblats. Medier och intressegrupper följde dygnet runt vad regeringen gjorde för att återvinna förtroende för svensk ekonomi. Trycket på handling var påtagligt. Som ung tjugofemåring på socialdepartementet var jag med om att strama upp vildvuxna bidragssystem och kostnadsdrivande socialförsäkringar. Även utan finanskris hade besluten om nedskärningar och avregleringar varit bra för ekonomisk tillväxt och svensk konkurrenskraft. Men som så många gånger förr var krisen en förutsättning för politisk handlingskraft. Läget nyttjades till nödvändig nyorientering.

Men det finns även exempel på missriktade förhoppningar kring krisers politiska och samhälleliga konsekvenser. De starkaste varningssignalerna brukar ljuda när tolkningarna är alltför fyllda av idémässigt önsketänkande och har tydliga inslag av determinism. Oron för klimatförändringarna har blivit ett påtagligt exempel. För just klimatkrisen har under lång tid tenderat att föda mängder av sådana politiska illusioner. Krisande ideologier som länge önskat skifta system bort från demokrati och marknadsekonomi känner plötsligt att just deras tid är kommen. Därför kan man numera höra krav på återgång till regleringsekonomin, på mer makt åt staten, eller rent av på långtgående befogenheter för en slags världsregering att inskränka såväl frihandel som individuella val och rättigheter. Det marknadsförs som oundgängligt för att kunna undvika de tipping points som ger irreversibla tröskeleffekter.

Skapar verkligen klimatutmaningarna denna påstådda historiska nödvändighet för mer av politisk centralism? Redan det faktum att det genomreglerade centralistiska Kina ensamt står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp borde dämpa argumentets bärighet. Men inte heller västerländska politiska beslut kommer att kunna skapa den nödvändiga innovationskraft som krävs för att med hjälp av ny grön teknologi ställa om planetens samlade negativa klimatavtryck. Historien har lärt oss att innovation och hållbar teknologisk förnyelse uppstår på konkurrensutsatta marknader. Där kan också nödvändiga investeringar göras i det näringsliv som producerar allt fler och allt effektivare klimatneutrala produkter och tjänster. Just nu ser vi hur transportsektorn konkurrerar om övergången i eldrift. Även inom flyg och sjöfart är den tekniska utvecklingen snabb. I den tunga industrin förändras processer och råvarubaser bort från fossilberoendet.

Historien har lärt oss att innovation och hållbar teknologisk förnyelse uppstår på konkurrensutsatta marknader. Där kan också nödvändiga investeringar göras i det näringsliv som producerar allt fler och allt effektivare klimatneutrala produkter och tjänster.

Rätt utformad kan politiken skapa en positiv grogrund och stimulera ett gott företagsklimat. Via rätt incitament och teknikneutrala spelregler. Men inte – som det ibland alltså numera förs fram – att ensidigt via beslut och traktat reglera fram lösningar på klimatutmaningarna. Som så ofta kan samarbete mellan det offentliga och privata vara en del av lösningen. Inte minst när det gäller spridandet av den nya tekniken och överföringen av kunskap till snabbväxande marknader och länder som står mitt uppe i sin industrialisering. Som tidigare statssekreterare för bland annat hållbarhet, energimarknad och EU:s utsläppshandel ledde jag flera svenska näringslivsdelegationer på sådana resor utomlands. Där har politiken en viktig roll. Men för att få verkligt globalt genomslag för ny teknik och kompetens är det handel, ekonomisk utveckling och industriell logik som har förutsättningarna att nå effektiva resultat. Då ersätts gammal teknologi och miljöovänliga industrier med nya. Då skapas resurser som gör det ekonomiskt möjligt för samhällen att ställa om.

Eftersom samhällets resurser är begränsade är det önskvärt att de klimatåtgärder som genomförs är så kostnadseffektiva som möjligt. Alternativet är att vi betalar mer för mindre resultat, vilket både samhället, konkurrenskraften och klimatet förlorar på. Demokrati och marknadsekonomier har också de fördelarna att människor och medborgare kan göras delaktiga i förändringen som individer, konsumenter och medborgare. Det borde kanske vara självklarheter, men förefaller ibland behöva upprepas.

Så de många historiska lärdomarna om att inte slösa bort en rejäl kris står sig alltjämt. Men just därför bör vi vara extra vaksamma mot att kriser felaktigt utnyttjas till försök att långtgående förskjuta spelplanen för det politiskt gångbara.

Kommunikationsansvarig för Nordstjernan och rådgivare till bland annat Wallenberg Foundations AB. Tidigare i Investors ledning och med bakgrund som statssekreterare (S).