Det hemliga vapnet

Egentligen började hela historien i november 1932, när en herre vid namn Stanley Baldwin höll ett dramatiskt anförande i brittiska underhuset. ”Det finns inget sätt att skydda sig mot attacker från skyn”, sa Baldwin. ”Bombplanen kommer alltid igenom.”

En kommitté tillsattes, den kom till samma nedslående slutsats. Luftvärnet var mer eller mindre verkningslöst mot stora armador av bombplan. Om Storbritannien inte gjorde något radikalt skulle landet förlora nästa krig.

Brittiska krigsministeriet hade tio år tidigare utfäst en belöning på tusen pund till den som konstruerade ett strålvapen som kunde döda ett får på hundra yards avstånd. Tyvärr hade ingen gjort anspråk på priset, så ministeriet vände sig till landets främsta auktoritet när det gällde radiovågor, ingenjören Robert Watson-Watt. Kunde någon utveckla en dödsstråle för att oskadliggöra fientliga flygplan så var det han.

Tyvärr meddelade Watson-Watt och hans medhjälpare Arnold Wilkins att detta för tillfället var tekniskt omöjligt, men att det kanske fanns sätt att upptäcka annalkande fientligt flyg på avstånd. Då skulle ju Storbritannien hinna skicka upp jaktplan för att nedkämpa fienderna.

Saken var nämligen den, sa Watson-Watt, att man hade märkt störningar i radiomottagningen när flygplan passerade radiomaster. Det uppstod radioekon genom reflektion från flygplanen. Kanske skulle detta fenomen kunna utnyttjas i försvarssyfte?

Topphemlig utveckling

Watson-Watt och Wilkins fick uppdraget att snarast undersöka saken närmare.

Den 26 februari 1935 gjorde Watson-Watt och Wilkins sitt första experiment på ett fält utanför Daventry sydost om Birmingham. Ett bombplan av typen Handley Page Heyford flög förbi en mast som sände ut radiopulser på kortvåg. Med en mottagare placerad i en ombyggd ambulans fångade Watson-Watt och Wilkins upp radioekon från planet. Genom att visa ekona på ett oscilloskop kunde de se hur lång tid det tog för dem att nå mottagaren och därmed bestämma avståndet till flygplanet.

Saken var klar. Det var alltså möjligt att på avstånd upptäcka annalkande fientligt flyg. ”England är en ö igen”, lär Watson–Watt förtjust ha utropat.

Nu startade en topphemlig utveckling av vad som senare av amerikanerna skulle kallas ”radar”– en akronym för Radio ­Detection And Ranging.

Redan de första experimenten föll så väl ut att flygvapnet beslöt att omedelbart bygga fem radarstationer längs Englands öst- och sydkust för att skydda Londonområdet, ett system som kallades Chain Home.

Stationerna var stora anläggningar och drog enorma mängder ström. De bestod av kraftiga radiosändare med 100 meter höga antennmaster samt mottagartorn av trä. Räckvidden för systemet uppgick till 60–70 kilometer, och det gick också att bestämma ett flygplans höjd på 200 meter när.

Tekniskt sett var det engelska systemet egentligen inte märkvärdigare än vad andra länder experimenterade med. Det som skilde det engelska systemet från de tyska, franska, ryska och amerikanska var att engelsmännen var först och att stationerna var sammankopplade till en enhet som täckte hela kusten.

Hemligt centrum

En av stationerna i Chain Home byggdes vid godset Bawdsey Manor strax norr om Ipswich på östkusten. Flygvapnet hade några år tidigare köpt godset, och från 1937 till andra världskrigets början var Bawdsey ett hemligt centrum för radarutvecklingen. Det var här som teknikerna år 1937 först konstruerade en radar som var så liten att den fick plats i ett flygplan. Hemligheten låg i att de använde radiovågor av allt kortare våglängd.

Vid det andra världskrigets utbrott hade ingenjörerna fått fram magnetroner – mikro­vågsgeneratorer – och radarutrustning för nattjaktplan.

När armadorna av tyska bombplan attackerade London sommaren 1940 var det förvarningarna från radarsystemet Chain Home som räddade staden. Engelsmännen fick tid att skicka upp mötande jaktflyg med stora tyska förluster som följd. I november 1940 gav tyskarna upp sina massiva bombningar. Det kostade för mycket i förlorade flygplan och tyska liv. Engelsmännen hade vunnit slaget om Storbritannien.

Det var också tack vare radar som de tyska ubåtarna i Atlanten äntligen kunde bekämpas. Allierat flyg kunde upptäcka ubåtar i ytläge på långt håll och bomba dem innan de hann dyka.

Det skulle dröja till långt efter kriget innan engelsmännen fick reda på vad som egentligen skett på Bawdsey. I den gamla sändarstationen finns i dag ett litet museum där radarutvecklingen före och under kriget beskrivs.

– Lokalbefolkningen visste att något topphemligt försiggick här på Bawdsey, men inte vad det var, säger en av de eldsjälar som guidar i det lilla museet.

– Rykten gick att försvaret utvecklade mystiska strålar som fick bilmotorer att stanna när tändsystemen plötsligt slutade att fungera. Det passade myndigheterna ­utmärkt, för det höll folk borta från Bawdsey.

Lite märkligt kanske. Borde det inte snarare ha attraherat nyfikna? Idén om mystiska strålar som får motorer att stanna tog sedan den engelska författarinnan Enid Blyton upp i flera av sina rafflande ungdoms­böcker från 1950-talet.

I en rondell utanför Daventry färdigställs just nu en skulptur som hyllar Watson-Watts första radarexperiment.