Det heliga utgiftstaket

Det viktiga är inte om utgiftstaken riskerar att rämna eller inte. Det viktiga är att tiden med sänkta skatter kan vara förbi.

Den senaste tiden har regeringen ansträngt sig för att framställa socialdemokraterna som ekonomiskt oansvariga. Beviset är att partiet lagt fram högre utgiftstak än vad riksdagen fastställt i sin alternativa budget. Varje riksdagsparti får naturligtvis lägga fram förslag om vilket budgettak som helst. Under oppositionsåren var det bara centern av de borgerliga partierna som inte någon gång lade förslag om högre utgifter än dem riksdagen fastställt.

Ombytta roller alltså. Och det kan låta lite löjligt när näringsminister Maud Olofsson skäller som en älghund i sin löplina.

Socialdemokraterna försvarar sig med att de redovisar ett bättre offentligt sparande än regeringen. Överskottet skulle vara större med vår politik, hävdar finansministerkandidaten Thomas Östros med emfas.

Hur klokt det är att de samlade offentliga finanserna ska visa överskott när vi går in i en rejäl lågkonjunktur kan man naturligtvis diskutera. Överskottsmålet ska ju vara en procent som genomsnitt över en konjunkturcykel. Med så stora överskott som högkonjunkturen genererat borde det rimligen inte vara någon större fara med underskott det kommande året.

Ändå tävlar alltså regeringen och socialdemokraterna om vem som sparar mest. Samtidigt som de varnar för stigande arbetslöshet. John Maynard Keynes borde kanske nedkallas från ekonomhimlen för att ge herrar Borg och Östros en liten lektion.

Första gången jag förstod det egentliga syftet med att spika utgiftstak för statens budget var en sommar i början av 1990-talet i Visby. Socialdemokraterna hade sin traditionella journalistmiddag och jag hamnade vid ett bord där Erik Åsbrink lade ut texten.

Han talade med stor entusiasm om den nya planerade utgiftsstrategin och chockade församlingen med att säga att socialdemokratisk ekonomisk politik i fortsättningen skulle bli lika med skattesänkningar.

Vi skrattade gott åt hans skämt. Visserligen ville nog gärna Åsbrink och hans medarbetare tro att det han sa efter några glas vin var sant. Men vi som varit med ett tag visste ju att socialdemokrater höjer skattetrycket. De sänker det inte. Så hade det varit sedan det starka samhället började på 1950-talet. Antingen drev Erik Åsbrink med oss eller också önsketänkte han.

Men vi hade grundligt fel. När den nya budgetlagen trädde i kraft 1996 blev det precis som Erik Åsbrink förutsatt. Den socialdemokratiska regeringens uttalade linje blev att de offentliga utgifterna skulle öka i långsammare takt än vad ekonomin växte.

Fanns det pengar över var det fritt fram att sänka skatterna, men inte att höja utgifterna. Det satte de fastställda utgiftstaken stopp för.

Och även om kreativiteten med bokföringen visade sig avsevärd – det gick exempelvis att förklä ökade statsbidrag till kommuner och landsting till sänkta arbetsgivaravgifter – så höll systemet förhållandevis väl.

Budgettaken har hittills inte överskridits, statsskulden har minskat i snabb takt, liksom det samlade skatteuttaget.

Erik Åsbrink fick rätt, trots att vi skrattade åt honom på Torgkrogen i Visby. Socialdemokratisk ekonomisk politik blev lika med skattesänkningar.

Men inte längre. Nu får socialdemokraterna ihop sitt ekonomiska alternativ genom höjda skatter och kan redovisa ett högre offentligt sparande än regeringen.

Det rör sig visserligen inte om några våldsamma höjningar för medelklassen. Men riktningen räcker för att de borgerliga ska gå loss.

Det känns väldigt bekant.