Det franska experimentet

Frihet, jämlikhet och broderskap. I sann fransk anda, kräver de anställda i republikens offentliga sektor att de, liksom storföretagens anställda, ska få kortare arbetstid.

Det kan visa sig bli käppen i det franska tillväxthjulet.

Den nya franska arbetstidslagstiftningen, “loi Aubry”, uppkallad efter arbetsmarknadsministern Martine Aubry, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Den har införts i två steg.

Vid årsskiftet togs det andra stora steget, när den lagstadgade veckoarbetstiden kortades från 39 till 35 timmar i privata företag med mer än 30 anställda.

Mjukstart

Det första steget togs redan i juni 1998 när arbetsmarknadsministern lovade kompensation för de företag som införde en arbetstidsförkortning före år 2000, då den verkliga lagen skulle träda i kraft. Hela tiden har lagen utmålats som ett verktyg för att skapa jobb åt arbetslösa.

Företag som minskat arbetstiden med minst 10 procent och skapat arbetstillfällen motsvarande sex procent av personalstyrkan får statsbidrag. I juni hade 33.000 avtal slutits om kortare arbetstid. Regeringen räknar med att reformen skapat 200.000 jobb.

Men hur många jobb som verkligen har skapats är svårt att säga, eftersom tillväxten är hög i Frankrike och det råder brist på viss arbetskraft. Vid årsskiftet uppgick den öppna arbetslösheten till 10,5 procent. Att den på sju månader sjunkit till 9,7 procent kan inte sättas i relation till den nya lagen. “Skälet till att man har valt lagstiftning i Frankrike är att fackföreningsrörelsen är så splittrad att det inte går att komma fram avtalsvägen”, säger Dominique Anxo, docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg. Han påpekar att Francois Mitterrand redan 1981 gav arbetsmarknadens parter frihet att förhandla ner veckoarbetstiden till 39 timmar. Eftersom parterna inte kunde komma överens sänktes veckoarbetstiden en timme med lagstiftning, och öppnade för möjligheten att sänka arbetstiden till 35 timmar 1885. På grund av ett ansträngt budgetläge lades reformen på is. Först 1997 kom frågan upp på bordet igen.

Förkortningen, som nu har blivit verklighet i privata företag med mer än 30 anställda, motsvarar knappt en timme om dagen eller en halv dag i veckan. En tydlig tendens är att fransmännen förlänger veckosluten, eller väljer att vara hemma på onsdagarna, då franska skolbarn har ledigt. I genomsnitt har de franska löntagarna fått runt åtta nya lediga dagar om året. På vissa arbetsplatser handlar det om mer än 20 dagars extra ledighet, när lagstiftningen genomförs på lokal nivå. Genom en förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare går det exempelvis att jobba fyradagarsvecka med längre arbetsdagar. Det är något som man kan misstänka påverkar produktiviteten negativt, åtminstone i vissa yrken. Många anställda uppfattar givetvis reformen som positiv, eftersom kärnan i lagen är att de anställda ska hållas skadelösa.

Statlig glädjekalkyl

Kostnaden för arbetstidsförkortningen betalas alltså inte via lönekuverten, utan via statens fonder. Men det knakar redan i de kalkyler som lovat oförändrad lön för dem som fått kortad arbetstid.

Eftersom Frankrike dessutom höjt minimilönen lär det bli ännu svårare för lågutbildade arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden, vilket i sig kan hindra tjänstesektorns expansion. Risken är uppenbar att de arbetslösa förblir arbetslösa, rörligheten på arbetsmarknaden blir mindre, tillväxten dämpas och den offentliga sektorn får ont om pengar. Offentliganställda accepterar inte sämre villkor. Vårdförbunden börjar förhandla med regeringen i slutet av september. Och när en sektor med låg produktivitet tillkämpar sig dessa förmåner skenar samhällets kostnader.

“Så länge den franska ekonomin växer, kan samhället tåla de ökade kostnader som en arbetstidsförkortning för med sig. Och det kan mycket väl bli så att den franska arbetstidsförkortningen skapar nya jobb – men inte i Frankrike utan i andra länder”, säger Dominique Anxo.

Djärvt grepp

Frankrike har samma problem som många andra OECD-länder. En åldrande befolkning, och allt lägre födelsetal. Färre ska försörja allt fler. Att i det läget korta arbetstiden är ett djärvt grepp. Svenska arbetsgivare pekar gärna ut Frankrike som ett varnande exempel. Mer tyst är det om de positiva bieffekter som en arbetstidsförkortning kan föra med sig till exempel mer dialog mellan parterna. Därmed kommer organisationsförändringar till stånd som kan höja både produktivitet och arbetstillfredsställelse.

Men EMU-landet Frankrike spelar högt då växelkursen inte kan användas för att devalvera sig ur en framtida kostnadskris.