Det blåser på toppen

Det mest omtumlande ögonblicket på finansmarknaderna hittills i år är utan tvekan när Schweiz centralbankschef Thomas Jordan meddelade att francens koppling till euron släpps. En analytiker tog i från tårna och talade om ”det största som hänt i någon nu aktiv valutahandlares karriär” på en av de internationella nyhetssajterna.

Säkert har valutahandlare ett stressigt yrke och kanske sadlar de därför om efter några år, eller så tjänar de så bra att de kan gå i pension tidigt. Men bland oss som har valt andra banor finns det förmodligen många som både var med, och har tydliga minnen från hösten 1992, när först pundet och sedan kronan släppte kopplingarna till eurons föregångare ecu. På sitt sätt var det som inträffade i Zürich förra veckan en deja vu, fast ändå inte.

Dramatiken var densamma, med den stora skillnaden att både Storbritannien och Sverige hade kraftigt övervärderade valutor som rasade i värde när peggarna släpptes. Schweizerfrancen däremot, hade hållits låg på konstlad väg för att skydda landets näringsliv. När taket togs bort stärktes valutan med 15–20 procent och en franc kostar nu omkring 9,35 svenska kronor. Det kan jämföras med 8 kronor före apprecieringen och 7 kronor så sent som för ett år sedan.

Men trots de fundamentala skillnaderna mellan valutareformen i Schweiz nu och den i Sverige för över 20 år sedan så kan det hända att resultatet inte blir så värst olika för länderna. Sverige – som redan hanterade en bankkris när valutastormen slog till – gled in i en statsfinansiell kris som inte löstes förrän många år senare genom en omfattande budgetsanering. Schweiz riskerar kanske inte just det ödet men hotas i stället av att en kostnadskris lamslår landet.

”Jag saknar ord. Dagens åtgärd från centralbanken är en tsunami; för exportindustrin, för turistnäringen och slutligen för hela landet”, skrev exempelvis klocktillverkaren Swatchs vd Nick Hayek i ett mejl till nyhetsbyrån Bloomberg.

Det är svårt att inte tycka lite synd om schweizarna. För medan den svenska valutakrisen orsakades av svår vanskötsel av ekonomin så kan ingenting motsvarande sägas om Schweiz. Landet är i stället ett föredöme av hushållning, återhållsamhet och arbetsamhet. Nationalekonomer, krönikörer och liberala debattörer älskar att jämföra länderna och försitter inget tillfälle att påminna om att Sverige och Schweiz tävlade om att toppa välståndsligorna i början på 1970-talet, att Schweiz fortfarande ligger kvar bland de främsta men att Sverige rasade fram till slutet av 1990-talet (även om vi har återtagit en hel del terräng sedan dess).

Schweiz arbetslöshet på 3,4 procent är mindre än hälften av Sveriges. Budgetunderskottet var 0 procent av BNP år 2013 och statsskulden är måttliga 35 procent. Skattetrycket på 27,1 procent placerar landet på femte plats av de 34 OECD-länderna. Bakifrån. Sverige med 42,8 procent kommer också femma, fast från toppen. Samtidigt är välfärden på en hög nivå, även om den inte är lika utbyggd som i Sverige, och samhällets sämst lottade har det inte mycket sämre än här.

Bakgrunden till att det pittoreska lilla alplandet har förmått behålla sin toppform genom åren är en i det närmaste remarkabel produktivitetsutveckling. Medan produktionen per capita mellan 1970 och 2007 ökade med 50 procent i Sverige, så ökade den med 300 procent i Schweiz, enligt Axel Odelbergs De fattiga och de rika, en bok från 2010 där länderna jämförs. Här finns också bakgrunden till schweizerfrancens lockelse. Så länge någon kan minnas – och nu talar vi inte bara valutahandlare – har francen i stort sett alltid klättrat i förhållande till andra valutor (inte minst jämfört med kronan, i början av 1970-talet kostade en franc omkring 1,25 kronor). Den har därmed blivit en favorit bland placerare i osäkra tider, tidvis ännu mer än dollarn, vars hemmaland har stora budgetproblem.

Men den starka valutan är långt ifrån en välsignelse, för nu har alltså detta dygdemönster bland nationer hamnat i ett mycket besvärligt läge. Samtidigt räddas odågor som Grekland, Portugal och Irland gång på gång av oroliga och omtänksamma grannar. Otack är sannerligen världens lön.

Men en viktigare fråga är möjligen: Hur ska en liten, öppen ekonomi agera för att inte hamna i blåsväder? Sparsamhet och hårt arbete är tydligen ingen självklar väg till framgång.

…