Det är skillnad mellan mördare och mördare

Ni känner förstås till den Fascistiska staten, som erövrat territorium i sju länder och kontrollerar ett område ungefär lika stort som Rumänien. Ni har naturligtvis hört deras pigga marscher och sett klippen på deras ändlösa avrättningar. Ni kan knappast ha undgått att läsa om den allt stridare ström av unga fascister, från alldeles vanliga medelklasshem, som packar sina väskor och drar iväg för att få chansen att offra sina liv i kampen mot kulturmarxismen. Ni vet att självutnämnd fascistisk moralpolis drar runt i vissa villaområden och läxar upp kvinnor som inte bär dirndl och män utan lederhosen.

Inte? Det var märkligt.

Skolmorden i Trollhättan återuppväckte en tes som det fäktats med då och då under de senaste åren. Vi kan kalla den Breiviktesen. Den kan sammanfattas ungefär så här:

”När islamistiska våldsverkare spränger sig i luften, hackar ned folk på öppen gata, eller på annat sätt befriar världen från otrogna, kallar vi det terrorism. Men när högerextrema våldsverkare gör sitt för den ideologiska renheten är de ’ensamma galningar’. Då vill vi inte ta de politiska motiven på allvar, utan talar om psykisk sjukdom. Men vi har större skäl att vara rädda för högerextrema än islamistiska terrorister.”

Det är ett bestickande resonemang. Eller skulle vara det, om det inte vore så uppenbart kocko.

Av de närmare 200 000 asylsökande som kommer till Sverige i år är en försvinnande liten del, om någon alls, på flykt från högerextremism. Visst flyr många från kulturer där Hitler anses ha haft åtminstone en bra idé, för antisemitismen är en andra statsreligion i stora delar av Mellanöstern. Men inga jättelika strömmar av jagade och plågade människor kommer från stater som drömmer om en återuppståndelse av Tempelriddar­orden, som tillber Tor och Oden och som har bett Rammstein skriva dess national­sång.

Nästan alla de som har verkliga asylskäl flyr däremot från islamistiska ideologer. Det är de militanta islamisterna som hugger huvudena av otrogna på löpande band. Det är de som orkestrerar pöbelattacker mot kristna kyrkor och helgedomar som nyttjas av muslimer av annat slag än de själva. Synagogorna har de redan, nästan undantagslöst, raderat i hela regionen.

Det är islamisterna som rekryterar krigare i europeiska förorter och skickar dem i döden i Syrien, eller med bomb­bälten till Europa. Det är islamisterna som backas upp av penningstinna intressen, intimt sammanflätade med staterna i länder som Saudiarabien och Pakistan. Vi har sällan anledning att bekymra oss över fascist­stater som finansierar byggandet av nya, stora samlingslokaler för högerextremister i våra städer. Men vi vet att saudiska wahhabiter lägger miljarder på moskébyggen i Europa. Med pengarna kommer krav på renlärighet av just den sort som är själva grunden för den militanta isla­mismen.

Detta är ingen avancerad kunskap. Varje genomsnittsbegåvad svensk med samhällsintresse känner till att det förhåller sig på det här viset.

Anton Lundin Petterson, Peter Mangs, John Ausonius och Anders Behring Breivik har förstås inte agerat oberoende av tidsanda och extrem propaganda. Det finns ett mönster. Det är värt att tala om. Men de är ensamma galningar i en annan, fullt begriplig och faktiskt uppenbar mening. Förnekar man det och likställer dem med välorganiserade, statsfinansierade terrorister, som kontrollerar betydande territorium, systematiskt planerar terrordåd världen över och driver miljontals människor på flykt, gör man sig betydligt dummare än man är.

Varför är det så oemotståndligt bland svenska journalister?

Ta ett djupt andetag

Vi är i ett besvärligt läge och dagens enorma flyktingströmmar kommer att påverka svenska arbetslöshetstal, statsbudget, välfärdstjänster och allt möjligt annat under lång tid framöver. Det vore korkat att sopa det under mattan. Men det vi ser är med stor sannolikhet inte världens ände. De enda som har nytta av att trissa upp tonen är gaphalsar till vänster och höger som vill piska in oss i extrem­positioner. Låt dem skrika sig hesa.