Det är piskan som gäller

Myt eller verklighet? Över landet svävar fortfarande föreställningen om de gyllene åren på 1950- och 1960-talen.

Det var då det moderna, starka Sverige växte fram. Tillväxten var hög, sysselsättningen ökade, kvinnorna började arbeta, levnadsstandarden steg och arbetslösheten var låg. Arbetsgivare och fack skötte arbetsmarknaden utan större inblandning från regering och riksdag. Olönsamma företag slogs ut som följd av den solidariska lönepolitiken.

De arbetsgivare som inte kunde betala rimliga löner fick lägga ner och arbetskraften söka sig till livskraftiga näringar. Kvalificerad arbetsmarknadsutbildning såg till att arbetslöshetsperioderna blev korta. Det var den svenska modellen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken i sin fulla blom.

Men sedan gick det snett. Lönebildningen spårade ur i början av 1970-talet. Riksdagen började stifta lagar om medbestämmande och anställningstrygghet, sådant som arbetsmarknadens parter skött själva avtalsvägen. Vi fick enorma lönelyft, men också tvåsiffrig inflation och stigande arbetslöshet. Det blev luft i lönekuverten, och med många arbetslösa var det svårt att omskola alla som inte fick jobb.

Sett i backspegeln är det alltså ganska länge sedan som den omhuldade modellen fungerade. Finansminister Anders Borg var knappt född när de gyllene åren ebbade ut.

Ändå använder han nu ett språkbruk som ska leda tankarna tillbaka till 1960-talet. När Anders Borg presenterade vårbudgeten i förra veckan påstod han på fullt allvar att regeringen storsatsar på en “aktiv” arbetsmarknadspolitik.

Bara för att senare tvingas medge att ökningen av arbetsmarknadsanslagen var en alldeles automatisk följd av den stigande arbetslösheten. Kostnader för arbetslöshetsersättning och jobb och för utvecklingsgarantin springer i väg och regeringen kan inte göra annat än att betala om den inte ska skära ner ersättningarna ytterligare.

Så mycket till offensiv satsning är det alltså inte, snarare precis samma åtgärder som S-regeringen gjorde under 1990-talskrisen och som då sablades ner av de borgerliga som “passiv inlåsning” av de arbetslösa. Finansministern tvingades också antyda att det nog skulle komma ytterligare åtgärder för 2010 i höstens budgetförslag.

Den springande punkten är vad “aktiv” betyder inom arbetsmarknadspolitiken. I den ursprungliga svenska modellen med låg arbetslöshet betydde det kvalificerad yrkesutbildning, omskolning, av de som blev arbetslösa och inte snabbt hittade ett nytt jobb.

I dag med en fyra-fem gånger så hög arbetslöshet och en mycket flexiblare arbetsmarknad går det inte. Det blir för dyrt och dessutom är erfarenheterna av de försök som gjordes under 1990-talskrisen inte särskilt goda. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har visat att många som fick utbildning blev långtidsarbetslösa ändå.

I verkligheten har såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar gått från utbildning till utbud. Genom skärpta regelverk och sänkta ersättningar ska de arbetslösa pressas att mer aktivt söka de jobb som ändå finns, till lägre löner om så krävs.

Tanken är att det är bättre att få ett jobb snabbt än ett som uppfyller ens kvalifikationer. Därför ska de arbetslösa få mer aktivt stöd i sitt jobbsökeri, arbetsförmedlarna har blivit coacher.

Utvecklingen sattes i gång under den förra S-regeringen och alliansregeringen traskar vidare. Trots allt tal om “aktiva åtgärder” är alltså verkligheten en helt annan än under det gyllene 1960-talet. Bakom de retoriska dimmorna är det piskan som gäller. Politikerna vågar bara inte säga det.